Roma - Tillbaka till framtiden
Efter en säsong där konceptet 'ungdomlig entusiasm' visat sig vara inget annat än ett förlustkoncept lanseras här nu en ny strategi som ska föra Roma tillbaka till stjärnhimlen.
Efter en på alla sätt och vis totalt misslyckad säsong så är alla kritiker nu framme med skalpellerna och dissekerar laget, tränarna, klubbledningen, domarna, supportrarna, Han Där Uppe, Fru Fortuna, mercaton samt allt som oftast Abel Xaviers frisyr. Nog med alla klagomål från svenska moraltanter nu, här måste tänkas konstruktivt!
För att föra den kapsejsande galären AS Roma tillbaka på rätt kurs (uppströms alltså, inte nedströms) så måste något radikalt hända inom föreningen. Om man synar årets trupp så är det något som slår en hårdare än Cufré (och det är hårt, fråga bara David Di Michele): nämligen den horribelt låga medelåldern i truppen. Det är uppenbart att denna långtråkiga och långsiktiga plan är lika dumdristig som att ersätta Berlusconi med Caligula när det väntar nyval i Italien framöver. Något behöver göras hos 'i giallorossi', och detta något måste bli något radikalt.
Till att börja med måste vi göra oss av med all denna 'ungdomliga entusiasm'. Genom att göra oss av med alla ungdomslag (inklusive Primavera) så slipper vi tänka på att betala dem alla dessa skyhöga löner de dras med. Dessa små klena kultingar på 30-kilo styck kommer inte vinna oss någon scudetto, det om något har väl denna säsong bekräftat. Efter att vi gjort av oss med vårt hela ungdomssystem så är nästa uppgift uppenbar: sälj alla i A-laget födda efter 1975! Våra målvakter håller en pinsam snittålder, försvaret kan bantas rejält och på mittfältet är det närmast katastrofalt. Här kan vi göra oss av med 'guldklimpar' såsom De Rossi, Aquilani, Virga och Amantino. Även i anfallet kan vi göra oss av med ett antal spelare: alldeles för unga killar såsom Totti, Cassano, Corvia och Cerci kan lika gärna sticka tillbaka till plugget. De kan fortfarande rädda sina karriärer och satsa på exempelvis polisväsendet. De om några borde väl kunna stävja huliganvåldet, eller...? Om det nu misslyckas kan vi behöva dem i curvan i alla fall; vi behöver en fredligare motpol gentemot gli ultras, en motpol som redan bevisat att kämpatakter, upprördhet, passionerade känslor och allmänt jävlaranamma är något främmande.
Nej, det är uppenbart att ifall Roma någonsin ska bli ett storlag måste vi gå tillbaka till tidigare vinstkoncept, bokstavligt talat. Därför propagerar jag för att ersätta familjen Sensi med ett par riktigt nostalgiska supportrar från Tribuna Tevere. Dessa vet garanterat vad som behövs i dagens Roma: nämligen gårdagen. Vad vi behöver är sega fötter, en sjuhelvetes massa rutin, och gärna ett antal bilringar för att fylla ut de vackra färgerna lite extra. Om de spelare vi behöver redan har gått över till den andra sidan behöver ju inte detta vara något hinder. Våran nuvarande 'president' är ju ändå redan halvvägs till Sankte Per, så han kan säkert utöva lite utpressning för att få tillbaka dessa speciella spelare till fotbollsplanen. För när man tänker efter: finns det mer idylliska träningsförhållanden än de som Di Bartolomei och grabbarna har? De kommer, bokstavligt talat, spela som gudar.
När vi väl snott Sankte Pers nycklar och hämtat stommen i det nya laget därifrån är det bara att börja fylla ut truppen. Övergångssummor lär ju inte ens komma på tal, så det är verkligen ett ekonomiskt koncept detta. Och fansen kommer hålla sig borta från alla våldsamma protestaktioner i framtiden när de vet att de representeras av exempelvis ett mittlås bestående av Aldair - Vierchowod; en ny, spännande tridente bestående av Völler (kom tillbaka, allt är förlåtet!), Pruzzo och den ende av de äldre i truppen som hållit måttet i år: Vincenzo Montella. I målet har vi i år testat tre ungtuppar, utan nämnvärd framgång. Det är uppenbart att det krävs rutin, och en 50-årig Franco Tancredi kan garanterat lösa det problemet! Ifall han mot alla odds inte håller måttet kan vi backa upp med Guido Masetti, målvakt och kapten från våran första scudetto-säsong 1942. På mittfältet ställer vi upp med det kanske dyraste nyförvärvet: en spelande tränare i form av Carlo Ancelotti, samt självklart kapten Di Bartolomei. Nu när Sensi försvinner från presidentposten är det ju dessutom fritt fram för en comeback för Giuseppe Giannini, som inte längre hålls borta av våran mafioso. För att ge spelet lite bredd bryter vi tränarkontraktet med Conti och slänger in honom på yttern. För att sedan ge lite bredd även åt truppen kan vi värva pålitliga killar såsom Amadeo Amadei, 'Kawasaki' själv (Francesco Rocca) och självklart Romas hjärta personifierat, Giacomino Losi.
Med dessa killar på plan kan vi bara inte förlora. Och make till derby lär vi aldrig få skåda. Det var dessa tankar som fick mig att sätta mig ned för att skriva denna krönika, men ju mer jag tänker på saken ju knepigare låter det. Utan tvekan skulle vi hålla en ruskigt hög klass på spelet.. i ungefär en kvart. Och sen när motståndarna väl får tag på bollen... Alla pengar vi får in när vi skär ned på spelarlöner, säljer spelare och lägger ned ungdomsfotbollen i Rom, skulle vi få investera trefaldigt i en läkarstab. Vi skulle behöva ha ett medicinskåp större än Juventus', och en uppsättning av pacemakers som skulle orsaka fler hjärtinfarkter än förhindra. Nej, vet ni vad, kanske vi skulle ta och ge det här unga framtidslaget som Roma faktiskt är en chans i varje fall, och inse att långsiktigt slår kortsiktigt om inte idag, så i varje fall imorgon.
