Pessimisten synar AS Roma Anno 2005/2006
Det är ingen nyhet att man som romanista har en klart ökad risk att drabbas utav diverse stressyndrom, sömnsvårigheter, depressioner, kronisk huvudvärk, illamående, yrsel och ökad risk för hjärtinfarkt och hjärnblödningar. Vad vi inte visste var att det även kan leda till kluvna personligheter.
Jag erkänner, det är mig själv jag pratar om. Som inbiten romanista är man dömd att förr eller senare slås till marken av den bittra verkligheten. Släktet romanisti är egentligen, i grund och botten, ett förhoppningsfullt släkte som drömmer om framgångar och segrar. Ofta går det så långt att vi tror på dessa drömmar, vi hoppas och vi tror. Men, förr eller senare, efter ett antal års hängivet supporterskap så slås man ned till marken. Inte bara en gång, nej, utan flera. Upprepade gånger hinner verkligheten ikapp en och man både slås ned och nedslås utav alla negativa nyhetsbomer som briserar runt en, alla kritiska röster som höjs, kriserna som avlöper varandra på löpande band. De ofta negativa resultaten och de problem som existerar inte bara inom laget, utan även på träningsanläggningen, i styrelserummet och till och med även på läktarna, hjälper inte direkt heller till.
Resultatet utav denna hoppfulla optimism och bittra realitet har i flertalet romanistis fall resulterat i en kluven personlighet. Eller tja, åtminstone i mitt fall, så har två sidor av mig själv visat sig: en obotligt optimistisk sida, och en deprimerande pessimistisk sida. I denna artikelserie i två delar får vardera sidan syna säsongen som snart skall inledas. Först ut, är pessimisten.
Pessimisten synar:
1. Nyförvärven
Tre spelare har anlänt, samtliga på free transfer. Och inte är väl det särskilt underligt, inga av dem är ju några spelare som för ett lag till skyarna direkt. Taddei har visat upp en bristande arbetsmoral och hederlighet i och med att han var beredd att likt en Emerson-kopia vägra spela för sin föregående klubb bara för att få flytta. Dessutom är han fullkomligt oprövad i större sammanhang. Kuffour, å andra sidan, må ha erfarenhet från större sammanhang, men det visar också på en annan sak: Han har varit med för länge. För två-tre år sedan hade Walters namne varit ett lysande nyförvärv. I dagsläget lät hans klubb, Bayern München, honom gå gratis. Ett antagande vore att det aldrig hade hänt för ett par år sedan..
Sen har vi då värvat ännu en glaslirare. Som om inte Chivu var tillräcklig så ska vi även införskaffa Shabani Nonda, en man som sedan länge även han passerat sina bästa fotbollsår. De två senaste säsongerna har han varit i stort sett konstant skadad och blott producerat fem mål. Som om inte detta var nog har vi även hämtat tillbaka Parmas "succéman", Cesare Bovo, som säkerligen på egen hand bidragit till en sisådär 20-25 insläppta mål för Parma.
2. Målvakterna
För två säsonger sedan såg Romas målvaktssituation lysande ut. I målet hade vi en ogenomtränglig Pelizzoli som lyste av självförtroende, och bakom honom en hungrig Zotti som bara väntade på sin chans. Nu, är situationen annorlunda. Som förstaval har vi Curci, en i sammanhanget oprövad målvakt: blott 11 Serie A-matcher imponerar knappast. “Den näste Buffon” visar stundtals upp ett osäkert och orutinerat agerande, som exempelvis i träningsmatchen mot Juventus härom veckan, en match då vi kan lasta honom för åtminstone ett mål. Och med en sådan orutinerad pojk som burväktare, vad vill då våran ytterst kompetenta styrelse göra åt saken? Jo, de försöker värva avdankade lazialis på löpande band.
3. Försvaret
Säkerhetsrisken och yrvädret Cufré, Parmas baneman Bovo, transfermarknadens clown Mexès, fjolårets hackkyckling Ferrari, kristallmannen Chivu, den psykiskt labile och Capello-älskaren Panucci, den avdankade ghananen Kuffour och den oprövade Scurto. Behöver jag verkligen säga mer?
4. Mittfältet
Välbehövliga nyförvärv hade efterlysts till det okreativa och statiska Roma-mittfältet. Istället får vi nöja oss med fjolårsupplagans benknäckarmittfält. Perrotta har (för gott?) förlorat sin landslagsplats, verkar det som, och ryktas vara på väg bort från huvudstaden. Dacourt borde nog snaraste flytta till Bolton: en passande plats för de fotbollsspelare som sedan länge passerat zenit. Spelaren med mest hjärta i dagens Roma har i nuläget inte ens ett kontrakt, spelaren ifråga är självklart Damiano Tommasi. En förlust av honom vore som att hugga av en arm: Smärtan av att se honom i en annan dress än den gulröda (eller vita, eller orangea, eller gröna, eller svarta, eller..) vore oumbärlig.
Istället fäster vi alltså våra hopp till Daniele De Rossi, och Alberto Aquilani. Den senare har inte presterat sedan Serie B-tiden, och visade föregående säsong inte upp några nämnvärda kvalitéer. Är det någon som faktiskt vet vad han är bra på? Han saknar teknik, hans skott är för lösa och oprecisa, han är för svag i närkampsspelet och hans passningar är inte direkt banbrytande.
Hur som helst: Romas framtidsman sägs ju vara Daniele De Rossi. Han personifierar morgondagens Roma, men tydligen inte dagens, eftersom han inte presterar lika väl som förväntningarna förutsätter.
(Amantino vill undertecknad inte ens kommentera. Bort med den själlöse från Roma, omedelbart.)
5. Anfallet
Nonda, Montella, Totti, Cassano, Corvia. En imponerande anfallsstyrka kan tyckas, men hur formerar man dem? Hur får man in dem alla på plan? Fem divor är fler än tre anfallsplatser, som det brukar heta.
L’aeroplanino, Vincenzo Montella, var en av fjolårets få, positiva överraskningar. Att han skulle upprepa bedriften känns inte särskilt troligt, då han mot slutet av säsongen visade brist på målfarlighet och självförtroende, och dessutom börjar närma sig karriärens slut. Och om inte Montellas målskörd infinner sig, hur ska det då gå för Roma? Ta bort fjolårets 21 mål från Montellas vänsterfot, och vi kunde vara i full fart med att förbereda oss för möten med Albinoleffe, Catania och Arezzo..
6. Il Dio di Bari
Att bänka Cassano som man till mångt och mycket gjort på försäsongen är ohållbart: det skulle skapa enorma spänningar inom truppen, en ansträngande och tidskrävande sits för tränaren och en omöjlig situation för styrelsen. Ska man se det ur den dystraste vinkeln möjligt så kan det bli så att Antonio vägrar skriva på nytt kontrakt, bänkas utav Roma-ledningen, skapar oro i truppen och till slut skeppas iväg för en struntsumma till Juventus framåt vinter-mercaton. Överdrivet pessimistiskt? Kanske, men det är en definitiv möjlighet. Cassano-soppan är inte färdiglagad ännu, var så säkra.
7. Försäsongen (FIFA)
Katastrofsäsongen som vi romanisti genomled föregående år föregicks av en turbulent sommar utan arbetsro. Årets uppladdning har även den fått lida av allt som försiggått runt klubben. Den stora boven i dramat är självfallet FIFA, som förstörde mer än halva transferfönstret för i romanisti. En segdragen rättsprocess har hela tiden funnits i bakgrunden, något som knappast underlättar förberedelserna för kommande säsong.
Summa summarum:
Som vanligt saknas allt välbehövligt lugn i huvudstaden. Det går inte att undvika att sätta stora frågetecken runt truppen. Framförallt försvaret, kantspelet (eller avsaknaden av detsamma) och målvaktsposten oroar undertecknad. Det krävs bara att något utav dessa havererar för att Roma återigen kommer att stå inför en helvetessäsong likt den vi nyligen genomlidit. När säsongen drar igång den 28:e Augusti (eller när det nu blir i det organisatoriska kaosets förlovade land) gäller det att hålla hårt i lyckoamuletter, heliga kors eller den utnötta gulröda halsduken från scudetton ’83: De kan komma att behövas.
