De Rossi: Enrique är den bästa tränare jag haft
Daniele De Rossi talade i måndags om varför det dröjde så länge innan han skrev på sitt kontrakt och vad som fick honom att slutligen bestämma sig.
Söndagen den 5 februari 2012 blev sannerligen en dag att minnas. En dag att ringa in i kalandern, att låsa in i hjärtats kammare och minnets bankvalv. Det kunde man inte ana på söndagsmorgonen då Sverige vaknade upp till nya köldrekord och en tafsande Thorsten Flinck. Kylan höll halva Europa i skräck, omöjliggjorde spel på somliga arenor och gjorde att det var svårt att veta vad man kunde förvänta sig av dagen. Skulle vi ens få en match? Det vi fick var fyra mål som pekade mot en ljusnande framtid och en signatur som pekade rakt in i solen och träffade oss rakt i hjärtat.
Inter kom till spel med en del skador och en formkurva som någon vecka innan slagit huvudet i taket och börjat vika av nedåt igen. Dessutom visade Mister Ranieri och hans mannar upp sig från sin mest fantasilösa sida. Inte heller infann sig den elektriska stämningen som präglat de senaste årens möten inför matchen. Delvis på grund av kylan, delvis på grund av att de båda lagen återgått till en mer normal position i Serie A-hierarkin, det vill säga strax bakom de båda giganterna Milan och Juventus. Detta till trots, att köra över FC Internazionale med fyra mål mot noll, med drygt 65% i bollinnehav, det är en påfågelsfjäder i hatten för alla lag under alla omständigheter, alltid.
Söndagens match visade oss att Borini, som fick anledning fira av sin ytterst märkliga målgest två gånger under eftermiddagen, är en kombination av urkraft och måltjyv, av sprinterns snabbhet och maratonlöparens uthållighet. Den unga italienaren har verkligen visat sig vara en trevlig bekantskap. Borinis agent hyllade efter matchen sin adept och framhöll dennes obändiga vilja och arbetsmoral som orsaker till den senaste tidens framgångar. Han har säkert rätt i det, men en annan faktor bör nog också framhållas: Luis Enrique och hans vilja att medelst rotation och tidiga byten ge alla spelare, unga som gamla, chansen att få känna på matchspel. Det är inte alltid positivt, särskilt inte när det kommer till backlinjen, men i fallet Borini har Enrique verkligen lyckats.
Söndagens match visade oss också att det det finns en enorm potential i spelsystemet så länge Roma lyckas kombinera Tottis och Lamelas uppdyrkande väggspel med tidiga, längre passningar från främst De Rossi och Pjanic, men tydligen också från Juan. Så länge Roma inte fastnar i bekväma sidledspassningar så kan det stora bollinnehavet också omvandlas i mål, särskilt då pilsnabbe Borini ligger på rulle där framme. För så är det ju, plötsligt känns Borini närmast oumbärlig. Med en Osvaldo som, glädjande nog, snabbt närmar sig speldugligt skick så kommer verkligen anfallstridentens utformning att bli ett angenämt huvudbry för Enrique.
Men trots alla positiva besked som matchen i sig gav – det allt överskuggande glädjebeskedet kom efteråt. Daniele De Rossi skrev på sitt kontrakt och in sig i fotbollens historiebok. Hans signatur binder samman föreningens nutid med dess historia och stakar samtidigt ut dess framtid. Den närmast obrutna raden av egenproducerade fanbärare i klubben är unik. Den saknar motstycke. Och igår blev De Rossi en del av denna storslagna historia. Att han en dag kommer att bära kaptensbindeln skänker autenticitet och arbetsro till det pågående projektet. Det är en garant för att klubben inte kommer att glömma bort sin historia. Oavsett ägare, oavsett tränare, oavsett arena, oavsett filosofi. Roma är Roma.
De Rossi själv gick knappast lottlös ur förhandlingarna. Rapporter gör gällande att han blir Serie A’s bäst betalda italienare med en nettolön på 5,5 miljoner euro, det går alltså ingen direkt nöd på karln. Detta till trots måste man komma ihåg att han avstod tiotals miljoner kronor om året genom att skriva på för klubben i sitt hjärta. Han avstod att ta en genväg in i kampen om Champions Leaguepokalen genom att skriva på för klubben i sitt hjärta. Det hedrar honom. Vad som också hedrar honom är hans öppenhet under måndagens presskonferens.
”Hindret under kontraktsförhandlingarna var alltid min lön, och vi diskuterade den biten en hel del. Jag var mycket tydlig med vilken lön jag ville ha från dag ett. Jag är lycklig i Roma och genom att skriva på det här kontraktet har jag följt mitt hjärta.”
Men han bekräftar också att han har fört diskussioner med andra lag och att han under en tid inte kände sig uppskattad av klubben. ”Det har funnits tillfällen då jag inte har känt mig uppskattad här i min roll som fotbollsspelare. Jag sågs inte som en bra spelare, vilket jag själv bidrog till genom mina prestationer. Men jag vill stanna här så länge jag är önskvärd, det här är mitt hem.”
”Det är ingen hemlighet att jag förde samtal med andra klubbar. Jag ville se hur bra jag skulle kunna bli genom att testa mig själv i nya sammanhang. Det fanns en period då jag attraherades av tanken av att spela på en ny scen, där jag tävlade mot de allra bästa spelarna om de största troféerna. Nu är jag fast besluten att göra det här i Roma.”
De Rossi antyder också att han ställt vissa krav på klubben innan han skrev på sitt kontrakt. ”Det tog mig lång tid att besluta mig, det vet alla. Nu förväntar jag mig mycket av den här klubben. Jag har haft mina tvivel kring det nya projektet eftersom jag inte kan vänta i 20 år på en ny scudetto. Den här säsongen kan ses som en mellansäsong, en säsong för att anpassa sig, men jag hoppas att Baldini jobbar för att skapa ett vinnande projekt. Vi måste fortfarande mogna, men vi vill också slåss om titlar. Jag tog mitt beslut med hjärtat, men också med hjärnan. Jag stannar inte för att vara någon sorts turist i Roma. Jag stannar för att jag tror på projektet och vill vara en del av det.”
Men det mest uppseendeväckande Daniele sa under sin presskonferens kom mot slutet: ”Luis Enrique var fundamental för mitt beslut att stanna. Han återtände min inre gnista så fort han tog över klubben. Han är den bästa tränare jag någonsin har haft. Vi är på samma våglängd gällande allt,” hyllade De Rossi.
Läs de orden igen. Han är den bästa tränare jag någonsin haft. Det är stora ord. Det är tunga ord. Det är ord som måste ingjuta styrka i Luis Enrique och det är ord som måste betyda väldigt mycket för framtiden. Daniele De Rossi, Romas framtida lagkapten, ställde bortom all tvivel att han tror stenhårt på att Luis Enrique är mannen som ska ges tid att forma det nya Roma.
Själv är jag inte upp över öronen förtjust i Enrique, ännu. Men att höra Daniele De Rossi hylla honom så förbehållslöst gör mig ändå glad i hjärtat. Hans ord får mig att tro lite mer på projektet. Att tro lite mer på framtiden. Så talar en ledare.
Tack Daniele De Rossi.
