En bägare solsken
Ranieri tog revansch på sig själv, Roma tog revansch på Bayern och Totti tog revansch på van Gaal.
Det finns antagligen två sätt att se på Romas utveckling över de senaste sex matcherna:
Om man är fast besluten vid att glaset ska föreställa halvtomt så kan man konstatera att Roma för varje vinst kommer allt närmare en förlust, att segrar mot Basel, Lazio, Fiorentina, Udinese samt ett proppmätt och reservbetonat Bayern München egentligen inte är mycket att hänga i granen, att Totti fortfarande inte har gjort mål annat än på straff och att Ranieri i allra bästa fall kan sluta tvåa i Champions Leaguegruppsspelet precis som han har slutat tvåa i alla tävlingar sedan tidernas begynnelse, inklusive den där man skulle utse den bästa tvåan. Det halvtomma glasets argument må eka lite tomma, men det är alls inte en orimlig syn på saken.
Själv har jag dock bestämt mig för att glaset är proppfullt – proppfullt med solsken! Tisdagens match var det mest underhållande jag har sett sedan Anna Book gästade Fångarna på Fortet, men fan vet om jag inte skrattade ännu mer igår. På sätt och vis var gårdagens seger, åtminstone för stunden, ännu härligare än derbysegern, vilket naturligtvis har att göra med sättet som matchen utvecklade sig på. I derbyt stod spelet och vägde och segern kändes hela tiden inom räckhåll, igår var det nog istället många som slängde kontrollen genom tv-rutan, lånade ut datorn till morsan eller helt enkelt bara kurade ihop i fosterställning med tårarna rinnande nedför kinderna. Men med den uppställning och framförallt den inställning som Ranieri ingöt i spelarna inför den andra halvleken så hade förmodligen FC Barcelona fått hålla hårt i relingen för att inte spolas bort av Romas anfallsvågor.
Ranieri är en gåtfull man. Ibland coachar han och byter spelare på ett sådant sätt att det får Christer Sandelins bilkörande att verka rationellt, men i tisdags coachade och bytte han spelare på ett sådant sätt att han fick Nostradamus att verka närsynt. Få trodde väl sina ögon då karln tog ut Brighi, slängde in Totti och gav Kaptenen en totalt fri roll. Ibland var han nere vid backlinjen och hämtade boll, ibland var han offside och väntade boll och resten av tiden var han någonstans däremellan och lirade boll. Tyskarna visste inte vad de skulle ta sig till, men det gjorde givetvis Totti: avgöra matchen.
Jag tyckte faktiskt att Ranieri också startade med rätt spelare på planen, dessutom att den första halvleken inte var så katastrofal som man lätt får för sig när hopplösheten griper tag om hjärtat. Visst, Roma sjönk lite väl lågt, men det var inte samma totaldefensiv som i det senaste mötet på Allianz Arena. Man såg att Roma försökte hålla boll men att spelarna helt enkelt var lite för oroliga och att Byerns press var lite för tyskt organiserad. Visst, Greco visade sig vara lite väl ivrig, men man kan faktiskt inte kritisera Ranieri när han väl låter någon under 27 starta en viktig match.
Förresten, det fanns ju en yngling till i startelvan: Jeremy Fenomenez, som genom att spränga ljudvallen längst långsidan tände den gnista som fick hela laget att explodera i anfallslusta. Det var så vackert att se honom fortsätta växa med Ranieris beröm i ryggen. Det var så oerhört glädjande att se honom fortsätta prestera på den höga nivå som han är kapabel till. Om fransmannens form håller i sig så kan årets säsong sluta riktigt lyckligt, för både honom och Roma.
”Ett misstag blir inte riktigt fel förrän man vägrar att släppa greppet om det” – Ernst Jünger
Man får verkligen hoppas att Ranieri nu dränker sin olustkänsla mot att ta risker istället för att ge den simundervisning. För i tisdags, i halvtid, så tycks han ha slängt alla farhågor ut genom fönstret. Han spelade med fyra offensiva spelare, han gav grönt ljus till både Cassetti och framförallt Riise att dundra upp längst kanterna och han lämnade i stort sett bara De Rossi och tre backar att ta hand om eventuella kontringar. Kanske inte ett hållbart sätt att spela i 90 minuter, men absolut att rekommendera när laget ligger under eller har oavgjort mot en svagare motståndare i serien. Med dagens spelarmaterial så kommer en sådan taktik att lyckas oftare än den misslyckas, och en seger är ju trots allt värd tre oavgjorda matcher.
Det må vara en sliten klyscha att verkligheten ibland överträffar sagan, men det betyder bara att man allt för lättvindigt använder den – inte att den inte är sann. För hur hade någon romasupporter kunnat skriva ett bättre manus än det som matchen visade sig följa? Hur fånig hade inte den Busterserie känts som utvecklade sig såsom tisdagens tillställning? Någon djupare analys av det drama i två akter som utspelade sig på Olimpico känns egentligen både överflödigt och oviktigt; ibland måste man bara låta skådespelet och dramatiken träffa rakt i magen utan att ta omvägen via hjärnan. Ibland måste man dessutom bara glädja sig i nuet, utan att oroa sig för framtiden, annars skulle ju livet som supporter vara outhärdligt. De Rossi kvitterar. Totti avgör. Gud är god. Livet leker. Allt är möjligt.
Kanske har nu faktiskt Roma börjat bygga ”en vintergata av förlustfria matcher mot evigheten”, trots allt?
Den minnesgoda läsaren har förhoppningsvis redan dragit parallellen till artikeln ”En bägare råttgift” som undertecknad publicerade i affekt efter det förra mötet med Bayern, kanske bara i ljuset av den artikeln blir denna fullt begriplig.
