En fråga om tid - eller?
Efter tre omgångar av säsongen 2011/2012 står Roma för närvarande på 2 poäng och sedvanligt kan vi under säsongsinledningen börja diskutera den traditionella krisen som huvudstadslaget utan tvekan befinner sig i.
Sommarens mercato blev på förhand en succé, hela fotbollsvärlden pratade om Sabatinis värvningar och i calciokretsar tippade man på förhand att Roma skulle bli något att räkna med under den kommande säsongen. När vi nu står här med halva foten i giornata 5 (eller 4 om ni så vill) finns det inte mycket att glädjas åt. Att förlora på olimpico mot Cagliari är en fullkomlig katastrof och att i nästa hemmamatch bjuda in ett underlägset Siena till ledning samt kvittering är också det under all kritik. Sabatini talar om pazienza men finns det verkligen någon pazienza eller överseende när er capitales stolthet kontinuerligt tappar poäng mot provinsiella antagonister?
Jag förstår självklart att det inte tar en dag, en vecka eller en månad att få fullkomligt främmande spelare från olika fotbollskulturer och med olika modersmål att spela ihop sig för att bli en sammansvetsad grupp med gemensam kämparglöd och individuella uppoffringar men samtidigt ska man kunna kräva en vinst mot ett spetslöst bondgäng från Toscanas bergskullar och framförallt inte stå och titta på när de respektlöst öser på med folk i kontringar. Det blåser kallt på trigoria och i fundamentet som är A.S. Roma .
Det råder inga tvivel om att Di Benedetto menar allvar i hans presidentskap, hans framtid i staden är lika stadig som grunden varpå han ska bygga det nya Campo Testaccio men frågan är om vi verkligen vill asfaltera oss som ett mittenlag innan de planerade framgångarna kommer? Ni kanske frågar er hur man kan vända trenden och bli ett vinnande lag igen när vinnarmentaliteten inte funnits där sedan Imperatore Claudio fanns hos oss och vi verkligen slogs för scudetton. Svaret ligger självklart i spelfilosofin och den ansvarar självklart Luis Enrique för, densamme som presenterade en startelva utan några riktiga yttrar, utan några löpstarka alternativ som kan ta bollen och sticka iväg in mot straffområdet, densamme som plockar ut en desperat krigande Totti i en avgörande kvalmatch. Mot inter såg jag en uppgående stjärna i Fabio Borini, Fabio hade i veckan innan mötet mot inter på Giuseppe Meazza nästintill bönat och bett hos media om en plats i startelvan och när han väl fick chansen förvaltade han den väl. På sin kant var han en ständig nagel i ögat på det sargade interförsvaret. Igår fick Fabio Borini knappt en halvtimmes speltid och jag kan nästan garantera att om han hade fått starta hade matchbilden sett väsentligt annorlunda ut alternativt kunnat förändra den genom sin bollkontroll och sina löpningar. Det är lätt att vara efterklok och syna Enriques misstag med startelvan när man på efterhand vet resultatet men i ärlighetens namn borde Enrique förvalta de offensiva kvaliteterna bättre än att bänka en så hungrig ung grabb som Borini. En annan tyngre miss under gårdagen var den offensiva oviljan i mittfältet.
Med en såhär kritisk utgångspunkt kanske ni vill kalla mig för medgångssupporter men jag anser att man som romanista alltid ska ha rätt att kritisera poängtapp och förluster mot motstånd av kalibern Cagliari-Siena. Jag har fått min beskärda del av motgång som romanista, jag har sett flertalet scudetti hamna i norr istället för den eviga staden. Drömmar har väckts till liv för att sedan grusas still stoft. Med vad ska vi egentligen förvänta oss? Inledningen är bedrövlig och uppförsbacken svår, spelschemat blir dessutom bara värre. Vi vet alla var ambitionerna ligger, vi vet också hur resultaten ser ut. En total renässans måste komma.
Jag må ha helt fel och ni får gärna kritisera mina resonamang hur ni vill men med våra höga ambitioner krävs också en krigarmentalitet och en segervisshet.
Fortes fortuna adiuvat
