En sorts sen sammanfattning av säsongen 2010/2011
Det finns många sätt att sammanfatta en säsong på, detta är ett - till.
Nemrud Kurt har sammanfattat säsongen i gårdagens Gästkrönika, allas vår Jacob Gustafsson har tidigare gjort en förtjänstfull och uttömmande sorts sammanfattning i artikeln ”Bokslut 10/11: Roma” som jag uppmanar alla som råkat missa att läsa omgående. Det som följer är därför endast min egen och högst subjektiva syn på säsongen som gick. I denna första av två delar avhandlas hösten 2010.
Det är naturligtvis pinsamt med facit i hand. Som hängav jag mig åt önsketänkande. Som vore jag drabbad av hybris. Kanske var jag också det, men inför denna upplaga av Serie A satsade jag faktiskt en, utifrån min ekonomiska situation, ganska stor summa pengar på AS Roma som seriesegrare. Jag trodde. Jag hoppades. Redan en månad senare stod det smärtsamt klart att mina pengar hade gjort sig lika bra i brödrosten.
Med en dåres envishet hävdar jag dock att det inför säsongen fanns ett visst fog för högt ställda förväntningar, vilket också det ganska låga oddset på mina satsade pengar pekade mot. Den möjligen osympatiska men obestridligt effektiva José Mourinho hade lämnat Inter och tagit sig an de kungliga marängerna från Madrid. Juventus tycktes inte ha lyckats fullt ut med sin mercato och Milan kändes trots Zlatans eventuella ankomst som något ålderstigna, tröga och inte riktigt redo för att bärga en scudetto. Roma, däremot, behöll samtliga tongivande spelare och fick dessutom förstärkning i form av främst Simplicio och Borriello. Med tanke på att laget hade tagit fler poäng än något annat efter Ranieris tillträde så kunde säsongen 2010/2011 faktiskt komma att bli säsongen då den tillsynes eviga andraplatsen äntligen byttes mot en scudetto. Sedan var det dessvärre dags att spela om saken också.
Mina pengar, mitt hopp och Romas spel – allt var som bortblåst av den ljumma sensommarvinden. Mina klärvoajanta gåvor hade visat sig stå i paritet med före detta kommunikationsminister Ines ”Internet är bara en fluga” Uusmans.
Efter säsongens sex första tävlingsmatcher hade Roma skrapat ihop hela fyra förluster men blott två poäng. Huvudstadens stolthet tycktes, sin vana trogen, ha missat att säsongen hade kommit igång, att den inte väntade på någon, att det var full koncentration och gasen i botten redan från start som gällde om man skulle få kyssa någon buckla i slutändan. Inter vann enkelt supercupen med 3-1. Bayern München vann ännu enklare med 2-0 utan att Roma avlossat ett enda(!) skott mot mål. Cagliari – Roma 5-1. Roma – Cesena 0-0. Roma – Bologna 2-2. Brescia – Roma 2-1. Ajöss och tack för fisken. Visa mig till närmaste skamvrå, tack. Var förvarar ni dumstrutarna?
Visst hade det funnits tecken på att Roma faktiskt överpresterat något under Ranieris första säsong. Många matcher vanns med ett måls marginal och inte sällan på en av matchens allra sista sparkar. Spelet haltade ibland betänkligt men räckte trots detta till vinst. Ibland rent oförtjänt. Men enligt den förvisso slitna men ändock sanna klyschan så är vinst trots dåligt spel det som kännetecknar ett mästarlag. Dessutom såg det onekligen riktigt bra ut i vissa matcher och defensiven höll en högre klass än på länge.
Men under inledningen av denna säsong var det alltså bara en trend som alltjämt höll i sig – det haltande spelet. Och när det var dags för den femte omgången i seriespelet gästades Roma av senare års bittra rivaler, Inter. Det mesta tydde på att matchen skulle bli den sista spiken i scudettohoppets redan igenbommade kista. Istället visade Montenegros egen Harry Houdini hur man på bästa och mest uppseendeväckande vis bryter sig ur dödens käftar, nämligen i absolut sista sekund när allt hopp sedan länge tycks ute, precis som förlagan. Carlo Zampa säger det bäst, som vanligt.
Några dagar senare besegrades dessutom CFR Cluj relativt komfortabelt efter mål av Philippe Mexes (åh, så det smärtar) och Marco Borriello. Borriellos mål var dessutom en riktig delikatess då han med perfekt tajming träffade De Rossis luftburna missil från egen planhalva med en vänstervolley som skickade bollen i mål, ett konststycke som bara riktigt begåvade målgörare ens tänker på att utföra. Kanske skulle Roma trots allt som tydde på motsatsen kunna vända den eländiga starten till något positivt? Marek Hamsik och en oturlig Juan ville annat. 2-0 till Napoli.
Sedan rullade det på i ungefär den stilen. Den inledande formsvackan som pekade rakt mot Serie B var över, men Det Stora Lyftet kom liksom aldrig heller. Ett par vinster följdes upp av onödiga poängtapp och pinsamma förluster.
Det mest positiva med säsongsupptakten var förmodligen Borriellos målform. Det visade sig gå förvånansvärt fort för honom att hitta motståndarmålet i Romatröjan och efter ett dussin matcher hade han dundrat in ett halvdussin mål. Dessvärre tycktes det ske på framförallt Mirko Vucinics bekostnad, men även på Tottis. Totti och Borriello tillsammans blev för stillastående och trögt och någonstans kändes det som om MTV-tridenten fortfarande var nyckeln till en framgångsrik säsong. Men hur motiverar man en petning av den enda anfallaren som levererar? Ranieri hade inget svar på den frågan och Borriello själv visade redan efter matchen mot Napoli, där han blev utbytt mot Vucinic i 67 minuten, att han såg sig själv som närmast oumbärlig. Ranieri hade motiverat bytet med att Borriello såg trött ut, något som bestämt tillbakavisades av Marco själv: ”Jag var absolut inte trött. Jag tyckte faktiskt att det var Napolis backlinje som började tröttna. Jag vill inte skapa några problem med coachen, men jag vägrar att ljuga.” Och hade jag bara fått vara kvar på planen hade vi nästan säkert vunnit, sa han aldrig, men kunde han väl lika gärna ha gjort när han ändå var i farten.
Nåväl, de sommarljumma vindarna byttes ut mot höstsvala och under en intensiv novembermånad tycktes Roma plötsligt finna formen. Mycket tack vare en Menez i strålande slag som äntligen verkade vara på god väg att leva upp till sin fulla potential, match efter match. Lecce, Basel, Lazio, Fiorentina, Udinese och Bayern München besegrades och bortamötet mot Juventus slutade 1-1. Vucinic (2), Totti (3) och Borriello (4) turades om att knacka in bollarna och allt kändes underbart. De två segrarna i Champions League säkrade i princip avancemang från gruppen, den fjärde raka segern mot Lazio var förstås blytung och Borriello konkurrerade på allvar om titeln ”Årets värvning.”
För mig personligen är vändningen borta mot Bayern München det som står ut mest från underbara november då drömmar om framgång återigen levde och allt syntes möjligt bara man kisade nog hårt. Efter en nattsvart första halvlek med trevande spel och två insläppta mål tycktes ännu en förlust komma vår väg. Men Ranieri slängde livrem och hängslen all världens väg inför andra halvlek och scenförändringen var total. Symptomatiskt för säsongens första hälft var det just Menez som exploderade längst kanten och hittade in till just Borriello som på typiskt målgörarmanér snubblade in bollen i mål. Den efterföljande glädjen förbyttes snart i eufori då trotjänaren De Rossi och semiguden Totti fullbordade vändningen. Jag ryser fortfarande bara jag tänker på matchen och när man ser den här videon, ja då kommer alla känslorna på en och samma gång, som poeten Per en gång skaldade.
Inför årets sista månad fanns det således en spirande känsla av försiktig optimism kring klubben. Roma tappade ett par onödiga poäng in mot juluppehållet men höll ändå hoppets låga brinnande, inte minst tack vare en ytterst meriterande bortaseger mot Milan i årets sista match. Naturligtvis var det Marco Borriello som sänkte sin gamla klubb, naturligtvis var det Jeremy Menez som stod för assisten.
I säsongens halvtidsvila kunde man således konstatera: att Marco Borriello med sina totalt nio fullträffar hade visat sig vara ett riktigt lyckat nyförvärv; att Mirko Vucinic i sin tur skulle kännas som ett nyförvärv inför 2011 om han bara behagade börja göra mål igen – tre ynka fullträffar under hösten gjorde ingen människa glad; att Francesco Tottis guldskodagar definitivt verkade vara över – hans fyra mål hade visserligen gjort många människor glada, men tre hade tillkommit på straff och det enda spelmålet var tröstbaljan som kom i den 92 minuten i 1-3-förnedringen mot Palermo.
Man kunde också konstatera att Jeremy Menez var fantastisk att skåda och att han hade gjort sin bästa höst någonsin. I vissa matcher bar han hela laget på sina späda axlar samtidigt som han vände ut och in på hela backlinjer på egen hand. Ranieri hade rett ut den inledande stormen och Roma tycktes vara på god väg att hitta tillbaka till ett stabilt, poängbärgande spel. Över julbord och under nyårsfyrverkerier världen runt kunde Romafans drömma om vilka goda ting som kunde ske om bara De Rossi, Totti och Vucinic hittade formen inför 2011. Då skulle det minsann bli åka av.
Februari, depressionens och vargavinterns månad, hade tyvärr andra planer.
