En sorts sen sammanfattning av säsongen 2010/2011, del II
Det finns många sätt att sammanfatta en säsong på – detta är ett, fast del två.
Den första delen av sammanfattningen står att läsa här.
Juluppehållet verkade bara ha gjort laget gott. Roma exploderade ur 2011 års startblock som en gång Maurice Greene och man tog hela 15 av 18 möjliga poäng i januari månad. Sampdoria var enda plumpen i protokollet. Ännu en derbyseger och en högst ovanlig bortaseger mot Juventus kom i cupspelet, medan Catania, Cesena och Cagliari fick se sig besegrade i ligaspelet. Vid det här laget trodde jag personligen stenhårt på Champions Leaguespel även kommande säsong. Inte kunde väl varken Lazio eller Udinese hålla Roma bakom sig i slutändan? Deras formsvackor måste väl komma snart, resonerade jag. Formsvackorna kom mycket riktigt. Dessvärre så också för Roma.
Precis som för Greene så tog det roliga slut just när det hade börjat. Denna andra formsvacka avslutade också Ranieris sejour i klubben. Slaktarsonen från Rom lämnade, precis som Spalletti, in sin avskedsansökan självmant. Det hedrar honom. Men det är heller inte svårt att förstå efter den nattsvarta februarimånaden.
Februari är en skitmånad. I den svenska kalendern saknar den konkurrens. Möjligen kan november utmana lite halvhjärtat, men den har egentligen inget på februari. Solen orkar knappt upp över trädtopparna innan den, som ogillade den det den såg, hastigt drar sig tillbaka ned bakom köldskadade träd som önskar att de hade fått bli julgranar hela bunten och sluppit eländet. Tåg snöar inne, bussar fryser sönder. Morgonpromenaderna med hunden får husse att snegla mot blocket.se – kan man möjligen byta bort den revirpinkande knäppgöken mot en nymfparakit?
Armodet behöver liksom ingen hjälp på traven i Februari. Roma struntade fullständigt i sina svenska fans redan vacklande välbefinnande utan slängde istället en stor tunna bränsle på den livslustsförtärande brasan. På sju matcher vann man en. Mot Bologna. Med 1-0. Tack vare ett självmål. Bakom sig hade man då fyra raka förluster, ett tränarbyte och 14(!) insläppta mål. Napoli dunkade in två, Sjachtar tre, Genoa fyra och Inter fem. Många av schweizerostens allra förnämsta ystningsmästare vallfärdade till Olimpico för att ta lärdom av Romaförsvaret. Hur bar de sig åt för att skapa så stora hål i någonting som såg så solitt ut på ytan? Mögelsvamp och mjölksyrabakterier tillhörde tydligen det förgångna, i Rom räckte det med en rejäl skopa förlorarmentalitet för att skapa grandiosa tomrum.
Värst var naturligtvis den episka implosionen mot Genoa. När Totti rullade in 3-0 efter 51 minuters spel så var ju egentligen saken klar. Äntligen en seger för de gulröda, och den kom sannerligen inte en match för tidigt. Inte ens de uråldriga gubbarna på läktaren, som i sin ungdom sett Jesus gå på vatten och därför rimligen borde ha haft ett öppet sinne, gav sitt Genoa en snöbolls chans i helvetet. Palacio, Paloschi, Palacio, Paloschi. 4-3 till Genoa och en historisk genomklappning var ett faktum. Låt inte dörren slå dig i arslet på väg ut, mister Ranieri.
In i cockpit stegade istället det lilla flygplanet med ett tydligt direktiv i ryggen: Undvik en kraschlandning till varje pris. De Rossis flipperkula letade sig in i Bolognas mål, Roma höll nollan för första gången sedan januari och Mister Montella fullkomligt exploderade av glädje…
Det var svårt att veta vad man egentligen kunde förvänta sig av tränarbytet. Montella kändes ung och spännande men en aning oprövad. Det jag sannerligen inte väntade mig var att han efter ett par veckor vid rodret skulle få Ranieri att framstå som Markoolio på uppåttjack. Unge Vincenco tycktes ta sig själv på väl stort allvar och med sin överdrivet tillknäppta stil fick han stundom sin tränarkostym att kännas aningen för stor. Jag menar självklart inte att mest utåtagerande coach vinner, men inte heller förstår jag vad det är för mening med att på ett utstuderat sätt hålla masken i alla lägen. Det Roma verkligen behövde var väl positiv energi, inte en tränare som på oklara grunder eftersträvade att se ut som en av statyerna på Påskön.
Hursomhelst, till sin hjälp för att vända på skutan kallade han in det gamla, ledbrutna gardet, genomförde ett symboliskt och obegripligt målvaktsbyte och lyckades med bedriften att höja förstaelvans redan höga snittålder till höjder som inte ens Milan kunde matcha. Värst av allt var att hans tillträde innebar att Jeremy Menez slutade fungera och nu ser ut att lämna Roma för spel i Frankrike. Jag hade verkligen velat se honom i Enriques Roma.
Borde Roma alls ha genomfört tränarbytet? Jovars, det var nog oundvikligt. Dessutom var Montella en billig och smidig lösning. Men inte blev det någon braksuccé direkt. På de tio matcher som följde Bolognasegern tog Roma 14 av 30 möjliga poäng. Två positiva resultat var segrarna mot fjärdeplatsrivalen Udinese och den femte raka derbysegern som Totti fixade helt på egen hand. Kungen av Rom var sannerligen inte död. Men som framgår av länken tycktes Montellas ansiktsmuskler alltjämt vara det.
Men om Montella är att skylla för Menez försvinnande så är han kanske också att hylla för Tottis uppvaknande – även om jag själv tror att mest Totti är att tacka för Tottis uppvaknande. Men en ganska iögonfallande fakta är att när Montella tog över efter 25 spelade matcher hade Borriello gjort 10 mål i Serie A och Totti bara fyra. Under Montellas 13 matcher dunkade Totti in smått osannolika 11 mål – Borriello 1.
Tottis historiska måljagande blev också nästan mer spännande att följa än lagets poängjagande mot slutet av säsongen eftersom det då stod tämligen klart att Roma inte skulle få spela Champions League nästa säsong. Udinese gjorde förvisso ett ärligt försök att släppa in huvudstadens båda lag i kampen om fjärdeplatsen, men de tog inte vara på möjligheten. Totti däremot tog vara på alla målchanser och klättrade förbi legenden Roberto Baggio som den femte mesta målskytten någonsin i Serie A med sina 207 gjorda mål på 474 matcher. Om han skulle förmå göra tio mål den kommande säsongen skulle det innebära att han lägger sig på en nästan ofattbar tredjeplats i Serie A:s skytteliga med bara Gunnar Nordahl (225 mål på endast 291 matcher!) och Silvio Piola (274/537) över sig i tabellen. Incridibile!
Vucinic och De Rossi då? Nja, de fortsatte att vara lite fisljumma säsongen igenom. Det känns som om De Rossi presterade sin bästa fotboll för fyra säsonger sedan och i förhållande till de då världserövrande framtidsutsikterna måste man säga att hans karriär verkar bli något av ett misslyckande. Det fanns inte en storklubb som inte höll ögonen på Capitano Futuro för några år sedan, nu nämns han alltmer sällan i några spekulationer. Det är ju på sätt och vis rätt skönt, eftersom jag vill att han ska spela hos oss i hela sin karriär, men det har varit tämligen plågsamt att se honom föra en alltmer anonym tillvaro på mittfältet. Man vill ju så gärna att han ska bära laget, lyfta sina lagkamrater under armarna, mana på dem och dominera spelet, inte bara flyta med som vem som helst. Blev det aldrig bättre än såhär De Rossi?
Vucinics fjolårssäsong var hans bästa och möjligen kan Borriellos ankomst förklara denna säsongs svacka. Han fick mindre speltid än vanligt, kände mindre förtroende än vanligt och spelet blev därefter. Jag hoppas att han, trots den tråkiga behandling han fått av vissa romafans och rykten om en flytt till London, stannar i Roma och att han är tillbaka i normalt slag efter sommarens ledigheter. Men det verkar väl desvärre som om han kommer att lämna huvudstaden. I landskamperna med Montenegro har han som lagkapten visat exakt hur bra han i själva verket är, och skulle han ha presterat en lika fin fotboll på Olimpico som på Podgorica under det senaste året så skulle bara Laziofans ha varit intresserade av att skära hål i hans däck.
För att vända blicken mot kommande säsong så har jag en känsla av att den kan bli riktigt lyckad. Se här: 2007/2008 blev Roma tvåa i serien med 82 poäng i bagaget. Året efter, 2008/2009, blev Spallettis sista vid rodret. Roma slutade sexa med 63 poäng efter 18 vinster, 9 oavgjorda och 11 förluster. Sedan tog Ranieri över och 2009/2010 slutade laget återigen tvåa i serien, nu med 80 poäng. Sedan kom så 2010/2011 och Roma slutade återigen sexa, återigen med exakt 63 poäng efter, just det, 18 vinster, 9 oavgjorda och 11 förluster. 2-6-2-6. Mönstret är tydligt och alla ser vart det pekar: Nästa år slutar Roma som sämst tvåa i tabellen med minst 80 poäng i kistan. Kom ihåg var ni läste det först!
Återigen har dessutom Roma en ny, spännande coach. Luis Enrique var en av mina favoriter som spelare (det var i och för sig även Montella vilket ju visade sig inte vara vatten värt när han väl ställde sig vid sidlinjen) och han kommer från tiki-takans vagga och bör väl kunna föra med sig en offensiv syn på hur fotboll kan spelas. Barcas spelidé tycks ju numera stå som modell för minst hälften av världens alla lag. Spela mer som Barca hit och spela mer som Barca dit, man hör knappt något annat. Tickandet och tackandet står en upp i halsen. Men om ”Lucho” kan få oss att vårda bollen bättre och spela en anfallsinriktad fotboll med en tydlig idé om hur man gör ett par mål utan att släppa in så många så är det ju inte nödvändigtvis så mycket en barcafiering som en återgång till det spel som nära nog alltid har varit Romas kännetecken. Det ser jag verkligen inga problem med.
Dessutom ser mercaton mer intressant ut än på många år. Sammantaget ger alltså statistiska trender, spännande nya spelare, en spännande ny coach och en Evigt Grön Kapten mig en känsla av att säsongen 2011/2012 kan bli riktigt lyckad för AS Roma – men jag kommer nog inte att satsa några pengar på saken…
