Gästkrönika: Hjältarna är dödliga
Rom är så långt borta, geografiskt och etniskt, att det borde vara en omöjlighet för mig att beundra Roma så innerligt. Men tittar du på hjältarna i den gulröda tröjan så har de alla någonting som du också har. En egenskap, en berättelse. En situation där de är vanliga och dödliga precis som vi. Du får gärna byta ut Roma mot något annat lag inom dig när du läser det här. Men det hade jag aldrig gjort.
När hösten tränger in lika mycket på klimatet som i vårt inre förvandlas allt till ett grått vakuum. Det blir mörkare och kallare. All energi verkar försvinna snabbare än vad Jeremy Menez brukade sprinta förbi ytterförsvarare i Serie A. Men ljuset dansar fram via ett fotbollslag som gnistrar av sina pärlor i rött och orange. Från ett par av dessa bryter ett glittrande grönt ljus igenom, två ögon som kisar lätt och lyser starkast. Säsongen har börjat och Francesco Totti skänker frid. Att år efter år, säsong efter säsong, se honom stå där iklädd den romerska rustningen med det gudomliga numret på ryggen – den inger trygghet som är totalt orubblig för vardagen. Vi har sett Totti träda fram som en bedårande talang, vuxit till mannen med det vita stålbandet, förvandlats till ett fullblodsproffs och därefter tappa explosiviteten ungefär när håret klipptes bort. Han är alltid där. Han är ett med Roma och trygghet personifierad.
När man misslyckats med en stor uppgift vill man helst gå under jorden. Ser du folk i ögonen, är du rädd för att de inte ens ska vara stolta eller glada över att se dig. Du har fallit, du har blivit nedslagen. Men alla får falla. Det handlar bara om att komma upp igen. Daniele De Rossi är näste storkung. Han har fallit. Efter att som yngling ha slagit sig in i A-truppen har han varit med om ett projekt som sakta rustat för en klättring mot Italiens tron. Plötsligt kom Milan och Zlatan Ibrahimovic – och vips så var hela bygget omkört och överglänst. De Rossi och Roma blev så uppgivna att de föll. En av världens bästa mittfältare tog kliv bakåt i sin utveckling. Men i år har han kommit tillbaka så starkt att han känns som ett nyförvärv.
Den blonde pojken som sprungit runt på Roms gator och stått i curvan för att skrika sig hes, är samme man som klättrar upp på plexiglaset och eldar upp publiken med sitt glödande skrik. Han är på väg upp igen. Det är dags att resa sig efter fallet.
När du kommer till en ny plats är du nervös. Spänd. Förväntansfull. Du vet att du har kvaliteten för att lyckas, och ibland spricker du av längtan över att få visa vad du faktiskt går för. Tiden i en ny skola, med helt nya människor, är ett exempel på detta. Du är också rädd för att inte passa in, och försöker anpassa dig på ett sätt som gör att du inte kan vara dig själv. Erik Lamela är ett annat exempel. Det är en exceptionell talang som anlänt till Rom och tagit med sig sin bollbegåvning. Han har blandat och gett. Kanske är det rädslan snarare än anpassningsförmågan som gör honom ojämn. Kanske rentav hans unga ålder, den korta speltiden eller den italienska spelstilen. Oavsett vad så borde han slippa känna rädsla. Bli kvitt all ångest. På nästan samma sätt är det dags för Bojan Krkic att lämna lekstugan och sitt hem där han alltid varit det charmiga busfröet. Det är tid för utveckling av de manliga egenskaperna som ska göra honom till en mästare. Mod, styrka och ambition.
Annat är det för Pablo Daniel Osvaldo. Den argentinska bombaren brinner av revanschlusta efter sitt gamla misslyckande i Serie A. Han vet att det här är chans att visa Italien och så småningom hela världen att han har kapacitet att blomma ut till en ny Batistuta. Det ger honom drivkraft och motivation som kan förflytta berg. Det går även att nämna Rodrigo Taddei, som trots att han inser sina begränsningar som fotbollsspelare envetet tjänar tronen med sitt bultande hjärta. Lojaliteten förtjänar respekt. I slutändan har han utvecklat ett sånt band till Roma att det är för laget och inte sig själv som han spelar. Oavsett vart han flyttas runt på planens positioner springer han som om det är kvällen före domedagen.
Det är enkelt att relatera Roma till min vardag. Behovet av trygghet och kravet på att resa mig när jag fallit. Ångesten av att behöva prestera och glöden över att ta revansch på de som inte trodde på mig. Och hur stort är det inte att vara lojal på en planet där pengar styr? Spelarna må vara våra hjältar på planen, men de är lika mycket värda och dödliga som vi. De har alla sina egenskaper och sina historier att berätta, i vilka varje människa kan känna igen sig. Och oavsett hur dyster dagen ser ut, så kommer Roma alltid vara där på söndagen för att omfamna dig med sitt stora hjärta. Det är då man förstår att det alltid finns en soluppgång dagen därpå.
Gialla come er sole
Rossa come er core mio
