Gästkrönika: Romas mörka år
Tillslaget var perfekt. Och så virvlade bollen längs den högra gaveln bakom Peter Cech. 2-0 till Roma och Mirko Vucinic firade målet med hela laget i enhetlig eufori. Två år senare fullbordade Totti en makalös vändning mot Bayern Munchen och försatte Olimpico i glädjerus. Igår spelade båda de besegrade lagen final i Champions League. I år föll Roma in i skuggorna igen.
Världens blickar riktades igår mot den finaste av klubblagsfinaler när Bayern Munchen öste på men stupade på mållinjen mot Chelseas blå tåg. Didier drog ba’ in bollen i nät och sköt engelsmännen till sin efterlängtade triumf, klubbens stora mål ända sedan oljepengarna pumpats in utan pardon. Längre söderut och i Europas stövelliknande land undrar huvudstadslaget vad man själva gjort för fel. Det här var ju två lag man slagit för bara några år sedan. Även om matchen mot Bayern inte betydde nåt för tyskarna, även om Roma gick och förlorade bortamatchen mot Chelsea, så vittnade vinsterna om att Roma höll jämna steg med de mest förnäma gästerna i finrummet. Det var då. Nu är nu.
I höstas startade ett projekt. Walter Sabatini tog över som sportchef och knöt till sig imponerande värvningar med sån status att fansen blev bortskämda. Stekelenburg skulle vakta målet, Pjanic var trollkarlen centralt. Erik Lamelas bollbegåvning fick det att vattnas i munnen, och Simon Kjaer skulle bli den nye försvarsklippan. Samtidigt anslöt Luis Enrique i hopp om att göra Roma till en miniatyr av Barcelona, och lite senare anlände respekterade Baldini för att navigera det spännande, rödgula skeppet. Efter en trevande höst, glödande vinter och deprimerande vår står det klart att projektet misslyckats. Ifjol var det Milan som körde om Roma i titelracet tack vare en svensk majestät – i år passerades vi skoningslöst av Juventus storslagenhet och Zlatans Milan, av Udineses imponerande tålamod och av Napolis charmiga frenesi, följda av Lazios lyckade säsong och Inters återupprättelse.
Så vad gick egentligen snett? För två år sedan stod Roma på toppen av Italiens högsta berg och tittade ner på ett lamslaget Inter. 25 raka matcher utan förlust under ledning av kejsar Ranierus gav guldvittring, och vore det inte för en smärtsamt ineffektiv hemmamatch den 25 april hade lagets fjärde scudetto lekts hem av tridenten Vucinic-Totti-Menez. Trion tittade ner på hur Juventus misslyckades med att hitta rätt utrustning för att klättra upp, hur Milans åldrande eminenser saknade den sanne ledaren. Det var då Roma dansade i bländande rampljus som fick en VM-längtande värld att charmas. Bergets topp var romerskt erövrat, dess invånare imponerades av hur laget som aldrig varit ett storlag hade nått så högt upp. Det var då. Nu är nu.
Projektet misslyckades totalt. Det höga försvarsspelet fick Kjaer att se ut som en vilsen själ, och på det centrala mittfältet turades Gago och De Rossi om att slå bort passningar och diktera ett trögt tempo. Kapten Totti svävade fritt över hela planen och såg stundtals pånyttfödd ut, trots att den nya rollen hämmade hans målskörd. Osvaldo och Borini tog oss på berg-och-dalbanor, Pjanic och Lamela glömde bort vad de var kapabla till. Men låt oss prata lite om siffror. Ibland är statistik ett obestritt faktum. Roma släppte in 54 mål, något som bara överglänstes av Inter och de fem bottenlagen. Roma släppte in fyra mål borta mot Atalanta, fyra mål borta mot Lecce. Roma slutade sjua efter att ha hamnat på andraplats sex gånger
under 2000-talet, där man vid två tillfällen var mästare i sista matchens halvtid. Men två fakta väger jobbigt tyngre än andra. Det första är att Luis Enrique fått sparken, och oavsett åsikt om spanjoren så får nu Roma börja om i höst. Igen. Enrique fick ett bedrövligt försvar att jobba med, men gjorde inte situationen bättre med sin envishet. Enrique visade tydliga markeringar som en stark ledare, men att tillrättavisa De Rossi för en bagatell inför en hyperviktig match går att diskuteras. Och Luis Enrique lämnar nu det sjunkande skeppet vars besättning inte verkar lika glada över att vara ombord som när Roma lämnade hamnen i höstas.
Apropå besättning kommer vi in på faktum nummer två. Roma missar Europaspel, och allra främst Champions League. Spelare som Stekelenburg och Pjanic har kvalitet nog för det absoluta finrummet, och förutom eventuella svårigheter att behålla dem så blir det svårt att knyta till sig de tunga namnen. För bara några månader sedan ryktades det om Luis Suarez, Fernando Torres och Giuseppe Rossi. Nu talas det om Rodrigo Palacio. Trots sportchefens ökända skicklighet lär det bli en mercato där medelmåttor, i jämförelse med fjolårets värvningar, ansluter. Attraktionskraften försvann i år. Den rasade ikapp med försvarsspelet och tabellplaceringen.
Nästan hundra minuter in i gårdagens match stegade Arjen Robben fram för att besanna en dröm som alla världens knattar önskar går i uppfyllelse. Champions League-final, förlängning, straffspark. Men i vägen stod Peter Cech, och knappa timmen senare lyfte han silverbucklan mot Munchens mörker. Chelsea vann Champions League. Fyra år tidigare överlistades samme Cech tvåfaldigt av en briljant Vucinic när Roma slog samma Chelsea med 3-1 i samma turnering. Roma lekte ute i Europa. Nu lär det dröja innan man når dit igen. Det var då. Nu är, sorgligt nog, nu.
