Il caso Ranieri - en återblick
Generellt när man byter tränare så möts man av en kortare period av lyckade resultat. Den nya rösten, osäkerheten kring vilka som ska få spela leder ofta till att spelarna sluter upp och faktiskt spelar bättre. De kämpar hårdare, de har en högre grad av koncentration och de tar sånär inget för givet. Detta är en generalisering och gäller inte alla, däribland inte Claudio Ranieri.
Det sägs att det sämsta tillfället att byta tränare är i början av en säsong. Den oftast efterföljande perioden med kortsiktigt lyckade resultat brukar då avstanna en bit in på säsongen med det slutgiltiga resultatet att det med facit i hand inte hjälpte med tränarbytet.
Precis som man då, inte ska utgå från att agera, gjorde dock Roma under förra säsongen då Luciano Spalletti redan fick lov att avgå efter två omgångar. Fallet med Spalletti tar sig dock utanför ramarna då den blanka hjässan hade skådats på bänken, under ett italienskt perspektiv, väldigt länge. Det var således andra faktorer som gjorde att det var rätt att skiljas denna gång, Roma hade tröttnat på Spalletti och vice versa, det fanns inget sug efter ytterligare framgångar.
Men så är det inte fallet med Ranieri som med endast en säsong i bagaget inte kan sägas ha gjort sitt i Roma. Romaren med sina rötter i pittoreska Testaccio bröt mönstret och istället för att under sin inledning som tränare leverera fina resultat som senare stagnerade så tog han det lugnt, kommenterade Roma som ”Spallettis Roma” då han ännu inte hunnit sätta sin prägel på laget. När andra nya tränares förmåga att motivera spelarna börjar ta slut så startade istället Ranieri sitt segertåg som ledde till den mest dramatiska vårsäsongen sedan starten på detta millennium.
Men frågan nu är vad som har hänt med Roma. David Fjäll och hans kollegor nämnde detta i senaste Euro Talk, nämligen att det fartfyllda intressanta Roma har försvunnit. Det Roma som grundades under Spallettis styre är numera som bortblåst. Det många kortsiktiga supporters dock inte insett är att detta spel inte har försvunnit nyligen, utan försvann redan när Ranieri skrev på för klubben för drygt ett år sedan. Det lustiga är att ingen klagar när man spelar tråkigt och vinner, när man i halvtid under sista matchen har ena handen på scudetton, Ranieri har inte förändrat någon spelstil denna säsong, det är samma koncept som förra året.
Istället kan man kalla det för tillfälligheter, samt delvis för vissa individuella felaktiga laguttagning. Dessa laguttagningar som bland annat innehåller bristen på speltid för exempelvis Jeremy Menez var dock något som vi kunde leva med under fjolårssäsongen. Vi borde veta från dess, att Ranieri inte har något större förtroende för unga spelare, men så länge det gick bra var det ingen som klagade. Tillfälligheterna har inte legat i våran favör under säsongen, något som man varken som ägare, tränare, spelare kan inverka på.
Det har vandrat rykten att spelare vill lämna Roma under kommande transferfönster. Det kanske mest irrationella ryktet handlar om en viss montenegrin som under de senaste säsongerna varit en av de mest betydelsefulla spelarna för Roma. Det sista man önskar är att en bra spelare som Mirko Vucinic försvinner, en av få spelare i dagens Roma som faktiskt har lite fart under sulorna. Man blir väldigt förbannad över en sådan vilja att spelare vill lämna Roma men i Vucinics fall sägs det i veckan ha berott på att montenegrinen var besviken över att blivit utbytt i helgen. Även om man inte kan göra något annat än att hålla med om att byten var egendomligt så kan man heller inte göra något annat än att ta Ranieris sida i detta fall. Vucinic klagar alltså på att ha blivit utbytt senare en än viss Francesco Totti och man kan tycka att någon verkar ha höga tankar om sig själv. Tror man att man kan agera på detta vis och indirekt sätta sig själv större än Roma som klubb, kan vägen till utgången beskrivas ganska snabbt.
Att den lyckade fjolårssäsongen skulle följas upp med en så pass miserabel säsongsinledning är säkerligen icke förklarbart. Det man skulle kunna säga att det under fjolårssäsongen gick bättre än den logiska slutplaceringen samt att det efter åtta (!) spelade omgångar nu gått något sämre än densamma. En eventuell fjärdeplats skulle vara klart godkänt för Roma då man har den fjärde största lönebudgeten i Serie A. Någon enstaka placering ovanför är en ren bonus och slutar med 5-6:a kan man börja prata om att byta ut tränare under sommaren.
Vill man ha kaos är det fritt fram att sparka Ranieri, men har man lite stake i sig så är det bara att bita ihop, spela ikapp de två (!) poängen upp till Sampdoria och Palermo, de tre poängen upp till Juventus och de fyra (!) poängen upp till Chievo som innehar den fjärde och sista Champions League platsen. Vill man vinna titlar, kräva att Roma ska spela som Inter så har man hämnat snett och inte vaknat ur den visuella dröm som fjolårssäsongens bestod utav. Utan istället låt oss släppa allt snack kring Ranieri för att istället inrikta oss på 7:e november, då smäller det!
