Krönika: Den lilla grisen Antonio
När Roma imorgon ska ta sig an fjolårets stora utropstecken i Serie A, Udinese, ska givetvis målmaskinen Di Natale avhandlas från alla håll och kanter. Och jag känner mig mer och mer ensam i skaran som inte gillar den karln.
I slutet av mars 2010 var jag och två polare på rundresa i det förlovande landet Italien. Vi lyckades med tåget från Rom tajma in Florens och stationen vid Artemio Franchi precis lagom till avspark mellan Fiorentina och Udinese. Mot löftet om att vi efter matchen skulle äta "stans bästa rigatoni" fick vi lämna våra väskor på en mysig liten restaurang och en rask promenad senare satt vi och lapade sol på stadion, 27 euro fattigare. Det var en gemytlig tillställning som bjöd på skönspel, många mål och god stämning. Fiorentina tog en komfortabel skalp med 4-1 och hade det inte varit för Antonio Di Natale hade jag mints matchen som en alldeles ypperligt trevlig stund.
Vilka spelarna är som människor går inte att se genom en tv-ruta. Självklart bildar man sig som tittare en uppfattning om hur de är när man ser vilka som springer som djur, vilka som tjafsar med motståndarna och vilka som delar glädjen efter ett mål med sina lagkamrater och inte bara avnjuter den ensam. Men tv:n filtrerar bort tillräckligt mycket för att man inte kan vara säker på att den spelaren är si och den spelaren är så. Det förstod jag under de där 90 minuterna i Florens.
Antonio Di Natale har de senaste åren vräkt in mål och den kompakte anfallaren verkar inte ha några planer på att trappa ner. Jag hade haft ett gott öga åt både Di Natale och Marco Di Vaio en längre tid, just för deras vilja och förmåga att oavsett resultat nästan alltid dyka upp i målprotokollet. Men som Lasse Winnerbäck en gång sjöng: Alla vägar har sitt pris. Och Di Natale, ja, han har nog fått betala i Udineses omklädningsrum. För maken till målkåt spelare har inte skådats sedan Pippo Inzaghi var tvungen att hävda sig för ett erkännande. Och som sig bör så är den spelartypen villig att gå över lik, bara han är sist på bollen in i maskorna. Och som vi alla vet: ingen gillar den killen.
Fiorentina tog en tidig ledning. En vacker frispark om jag inte missminner mig. Di Natale bröt sig sedan loss vid mittplan och frispelade Pepe som inte gjorde något misstag. Kvitterat, 1-1 och en förväntad gruppkram i Udineselägret. Men icke. Pepe fick fira kassen solokvist medan Antonio höll hov på andra långsidan. Med utsträckta armar, likt en örn, inväntade han sina lagkamrater som mycket väl visste vem som skulle hyllas först. Det var knappt några leenden spelarna emellan, snarare kroppsspråk som brukar kunna skådas på firmafester när den icke omtyckta chefen tar notan. Inte lyriskt, inte hjärtligt. Professionellt snarare.
Andra halvlek blev en så kallad genomklappning för de gulklädda gästerna. Gilardino stånkade in 2-1 och av bara farten spottade de lila in även trean och fyran. Det var avgjort och kvar fanns bara hedern att spela om, något som tio män försökte göra. Den elfte sket fullständigt i hur många gånger nätet fick vittjas bakåt, bara han fick göra sin kasse. Di Natale skrek och skrek efter bollen så fort Udinese erövrade den, trots att passningsskuggan han befann sig i oftast var mörkare än natten. När han inte fick den skrek han rakt ut med huvudet bakåtböjt och med båda armarna kastade han osynliga, ruttna tomater mot den värdelösa medspelare som inte kunnat passa honom. Vid spelavbrotten gällde det att hålla sig undan då Antonio direkt sög tag i första bästa gulklädd för en avhyvling. Han visade med all tydlighet hur han ville ha bollen, när han ville ha bollen och vad han skulle göra med den knäsvaga stackarens familj om han inte fick bollen. Och tillslut fick han sin chans. Ett halvsvårt läge i diagonal vinkel från mållinjen. Men med uppvaktning från Kröldrup och Sebastian Frey mellan stolparna var det inte många som trodde han skulle få in den. Det blev dock ett överraskande bra avslut och det var faktiskt ganska nära en reducering. Antonio Di Natale blev fullständigt skogstokig.
Han sket i förlusten, han gav blanka fan i några poäng. Bara han fick näta. Bara han fick fälla ut örnarmarna en gång till och hyscha hemmapubliken. Fylla i sitt namn i historieböckerna ännu en gång och kanske, kanske onanera åt reprisen av målet senare samma kväll.
När domaren blåste av matchen gick Antonio Di Natale rakt ut mot spelargången. Han klappade ingen lagkamrat på axeln, han tackade varken motståndare eller domare för matchen och de tillresta fansen i ena hörnet av arenan behövde inte stå och hoppas på en vink eller en välförtjänt applåd. Antonio var långt bort innan de ens hunnit få upp sina förhoppningar.
Och det sista jag såg av honom, denna tokhyllade målmaskin, var en röd, i mina ögon aktad och åtråvärd, kaptensbindel.
Vilka spelarna är som människor går inte att se genom en tv-ruta. Självklart bildar man sig som tittare en uppfattning om hur de är när man ser vilka som springer som djur, vilka som tjafsar med motståndarna och vilka som delar glädjen efter ett mål med sina lagkamrater och inte bara avnjuter den ensam. Men tv:n filtrerar bort tillräckligt mycket för att man inte kan vara säker på att den spelaren är si och den spelaren är så. Det förstod jag under de där 90 minuterna i Florens.
Antonio Di Natale har de senaste åren vräkt in mål och den kompakte anfallaren verkar inte ha några planer på att trappa ner. Jag hade haft ett gott öga åt både Di Natale och Marco Di Vaio en längre tid, just för deras vilja och förmåga att oavsett resultat nästan alltid dyka upp i målprotokollet. Men som Lasse Winnerbäck en gång sjöng: Alla vägar har sitt pris. Och Di Natale, ja, han har nog fått betala i Udineses omklädningsrum. För maken till målkåt spelare har inte skådats sedan Pippo Inzaghi var tvungen att hävda sig för ett erkännande. Och som sig bör så är den spelartypen villig att gå över lik, bara han är sist på bollen in i maskorna. Och som vi alla vet: ingen gillar den killen.
Fiorentina tog en tidig ledning. En vacker frispark om jag inte missminner mig. Di Natale bröt sig sedan loss vid mittplan och frispelade Pepe som inte gjorde något misstag. Kvitterat, 1-1 och en förväntad gruppkram i Udineselägret. Men icke. Pepe fick fira kassen solokvist medan Antonio höll hov på andra långsidan. Med utsträckta armar, likt en örn, inväntade han sina lagkamrater som mycket väl visste vem som skulle hyllas först. Det var knappt några leenden spelarna emellan, snarare kroppsspråk som brukar kunna skådas på firmafester när den icke omtyckta chefen tar notan. Inte lyriskt, inte hjärtligt. Professionellt snarare.
Andra halvlek blev en så kallad genomklappning för de gulklädda gästerna. Gilardino stånkade in 2-1 och av bara farten spottade de lila in även trean och fyran. Det var avgjort och kvar fanns bara hedern att spela om, något som tio män försökte göra. Den elfte sket fullständigt i hur många gånger nätet fick vittjas bakåt, bara han fick göra sin kasse. Di Natale skrek och skrek efter bollen så fort Udinese erövrade den, trots att passningsskuggan han befann sig i oftast var mörkare än natten. När han inte fick den skrek han rakt ut med huvudet bakåtböjt och med båda armarna kastade han osynliga, ruttna tomater mot den värdelösa medspelare som inte kunnat passa honom. Vid spelavbrotten gällde det att hålla sig undan då Antonio direkt sög tag i första bästa gulklädd för en avhyvling. Han visade med all tydlighet hur han ville ha bollen, när han ville ha bollen och vad han skulle göra med den knäsvaga stackarens familj om han inte fick bollen. Och tillslut fick han sin chans. Ett halvsvårt läge i diagonal vinkel från mållinjen. Men med uppvaktning från Kröldrup och Sebastian Frey mellan stolparna var det inte många som trodde han skulle få in den. Det blev dock ett överraskande bra avslut och det var faktiskt ganska nära en reducering. Antonio Di Natale blev fullständigt skogstokig.
Han sket i förlusten, han gav blanka fan i några poäng. Bara han fick näta. Bara han fick fälla ut örnarmarna en gång till och hyscha hemmapubliken. Fylla i sitt namn i historieböckerna ännu en gång och kanske, kanske onanera åt reprisen av målet senare samma kväll.
När domaren blåste av matchen gick Antonio Di Natale rakt ut mot spelargången. Han klappade ingen lagkamrat på axeln, han tackade varken motståndare eller domare för matchen och de tillresta fansen i ena hörnet av arenan behövde inte stå och hoppas på en vink eller en välförtjänt applåd. Antonio var långt bort innan de ens hunnit få upp sina förhoppningar.
Och det sista jag såg av honom, denna tokhyllade målmaskin, var en röd, i mina ögon aktad och åtråvärd, kaptensbindel.
Gusten Dahlin2011-11-24 20:02:48
