Krönika: Själen har hittat hem igen
Zdenek Zeman är en man. Han är ingen mästare sett till titlar, men han är en mästare på att uppskatta värden bortom pokaler
Lila kanoner avfyrades mot Olimpicos södra front. Gladiatorerna vaknade till liv och anföll med allt vad kvalitet står för. Hjärna och hjärta smälte samman, bildade en bedårande enhet - och fastställde att årets Roma har återfunnit sin utpräglade identitet.
Mattia Destros spås bli Italiens näste anfallsess. Han har en intensitet i sitt spel och en näsa för mål. Roma vann dragkampen om hans signatur och han anlände till huvudstadens kokande piazza. Jag misströstade. Vi har Osvaldo. Vi behöver en mittback. Men Zdenek Zeman visste vad han ville ha. I ett lag där Totti flyttades ut på vänsterkanten, där Miralem Pjanic letade efter sin förlorade själ och där Erik Lamela kämpade sig igenom ungdomens träsk anslöt nu en skara handplockade fotbollsspelare. Hit kom EM:s nästbäste vänsterback, en trio från Sydamerika, en okänd grek och en allt-i-allo-amerikan. En övergång från patetiska tiki-taka-försök till ultraoffensiv utan stabiliserande balans?
Det tog tid, och än har vi långt kvar att gå. Men visst är det en fröjd att se artonårige Marquinhos stångas med en centertank som slog igenom när brassen själv var tio år? Visst är det befriande att se hur Pablo Daniel Osvaldo rusar mot Mattia Destro för hjärtlig omfamning efter ett mål, trots att båda konkurrerar om rollen som spjutspets? Och visst trollar Francesco Totti som i fornstora dar från sin utgångsposition till vänster i anfallet; visst svävar han som en fri själ mot den romerska natthimlen? Genomskärarnas ostoppbara precision skär de djupaste av sår, distansskotten far som obarmhärtiga projektiler mot nätmaskorna. Vid sidan om står en tränare och tittar på den diamant han en gång i tiden slipade.
Zdenek Zeman är en man. Han är ingen mästare sett till titlar, men han är en mästare på att uppskatta värden bortom pokaler. Han tror på att fotbollen tillhör folket och vill se ett rakt, rappt skönlir vart han än går. Han är en mästare på att få talanger att blomma ut och har på några månader gett Erik Lamela en glans av effektivitet och självförtroende. Han har låtit Marquinhos spela match efter match av den enkla anledningen att han är tillräckligt bra. Han har hittat en roll till Alessandro Florenzi som vårt lilla energiknippe gjort till sin permanenta startplats. Och Simone Perrotta? Skulle någon annan tränare i världen slänga in en träbent 35-åring som minuterna senare rullar in det vinnande målet?
Vi har fortfarande en lång väg att gå. Champions League-platsens kamp ser ut att bli tuffare än på länge. Förmodligen lär vi åka på ytterligare några brakförluster bara för att vi är Roma. Förmodligen lär vi fortsätta ösa in mål med en glödande kvartett som turas om att fylla ut målprotokollet. Och förmodligen kommer vi att lira skjortan av bättre lag än Fiorentina men förlora mot betydligt sämre. Hjärtat kommer slungas upp i halsgropen, logiken kommer aldrig vara begriplig. Men det här är Roma. Roma är inte cyniskt, Roma är ingen vinnare. Men Roma är heller inte ett litet wannabe-Barcelona. Roma är Roma. Och det här är vårt Roma. Själen har hittat hem igen.
"Roma play platonic football. It's beautiful, made of love, union and passion. But then the other jerks turn up and score a goal. It's a metaphor of life." - Antonello Vendetti.
