Krönika: Varma fiskar och en nyvunnen tro
Jaha. Upp på kusen igen då. Antonio Di Natales senaste tre matcher har förpassat mig till skamvrån med dumstrut på skallen. Men där kan jag inte stå hur länge som helst. I synnerhet inte när Roma gör matcher som den igår.
Vi börjar väl från början. Inför Romas svåra bortamatch mot Udinese för drygt två veckor sedan valde jag att högst oprovocerat skriva mitt hjärtas mening om Udineses lagkapten tillika notoriska målskytt Antonio Di Natale. För maximal effekt kryddade jag lite extra och nog visste jag att isen var lite tunn, men oj så jag gick igenom den.
Som ett brev på posten avgjorde naturligtvis ADN matchen, betedde sig exemplariskt och blev mycket välförtjänt utsedd till en av matchens bästa spelare. Samma scenario utspelade sig veckan därpå, i Udineses segermatch borta mot Inter, och i söndags kulminerade hans popularitet då halva Chievo stod och slet i hans tröja efter slutsignalen. Detta trots att Di Natale med både mål och assist dragit in Chievo i bottenstriden.
Summa summarum så har mina fiskar nog aldrig varit varmare. Men ibland åker man på en uppercut när man sticker ut hakan, svårare än så är det inte.
Credd dock till Udineseredaktionen som inte gjorde en större grej av det hela än att rubricera matchrapporten med att Den lilla grisen avgjorde. Det är bara att hacka i sig gliringen och bjussa på.
Men NU till gårdagen.
Äntligen! Under gårdagskvällen kom jag på mig själv att för första gången på väldigt länge faktiskt le åt att titta på Roma. Frenesi, energi och adrenalin. Men tyvärr inte tre poäng. Å andra sidan har leenden i samband med Romas matcher den här hösten varit väldigt lätträknade så jag vill fokusera på det positiva den här gången.
Ett högst desarmerat Roma tog sig an ett hittills obesegrat och serieledande Juventus och sällan har väl en Romaförlust känts så väntad på förhand? Men just det, att allting talade emot de gulröda krigarna, lyckades få spelarna att prestera ett allt-att-vinna-spel som så när genererade tre livsviktiga poäng till laget från huvudstaden.
Det fanns en geist som jag saknat sen en lång tid tillbaka, det fanns en stolthet i det man gjorde och det fanns en tro på att vi faktiskt kan mäta oss med de bästa. Om det berodde på att Totti äntligen var tillbaka i laget igen eller på Daniele De Rossis fenomenala insats i mittförsvaret bryr jag mig inte så mycket om. Det viktiga var vad vi presterade och att man som Romasupporter återfick tron på att vi faktiskt har i en tabelltopp att göra. Extra viktigt givetvis då vår framtida kapten är i den kontraktssituation han är i. Han förtjänar verkligen att tillhöra ett topplag och jag hoppas att gårdagens insats fick honom att känna att Roma, trots höstens resultat, är ett sådant.
Det blev 1-1 i skitmål, Roma hade det bästa mittbacksparet, Juventus den enda mittfältaren som hade en passningsprocent över 40 (Pirlo) och båda lagens anfallare var likvärdigt dåliga på att komma till riktigt heta chanser. Dessutom friade domaren lika mycket åt båda hållen, och det var inte lite det. Så det oavgjorda resultatet var kanske inte helt orättvist, men missar Er pupone en straff med knappa halvtimmen kvar är det klart att det letar sig ner lite smolk i bägaren.
Men kan vi bara bibehålla energin från igår, kan De Rossi konservera sin form och kan Totti ställa in siktet lite bättre så reser vi mot Neapel med tillförsikt. Att möta ett tröttkört Napoli med pressen på sig kan bli en tidig julklapp till alla oss med sympatier hos Roma.
Drakar lyfter i motvind. Daje.
Mina betyg:
5 – Världsklass, 4 – Mycket bra, 3 – Bra, 2 – Godkänd, 1- Underkänd
5.
Daniele De Rossi
4.
Maarten Stekelenburg
Rodrigo Taddei
Gabriel Heinze
3.
José Angel
Francesco Totti
Leandro Greco
2.
Daniele Osvaldo
Miralem Pjanic
Erik Lamela
1.
Federico Viviani
