Lördagssnack: Konsten att bryta ihop fullständigt...
...men ändå ha kraft nog att komma igen. Det är en melodi som Roma börjat spela på allt oftare. Frågan är dock vilken melodi det ska spelas på i framtiden?
Med lite distans och därav även perspektiv på derbyveckan så har några mer klarsynta förklaringar till förlusten infunnit sig.
"Projektet är nytt" - Vad man än önskar kalla de senaste säsongens förändringar inom ledningen och spelartruppen är detta trots allt ett nystartat projekt. Spelarna känner inte varandra, tränaren känner inte spelarna, fansen känner inte ägaren, ägaren känner inte till sporten. Allt detta tillsammans med att tränaren Luis Enrique verkar vara den mest envisa och trotsiga man som någonsin äntrat Trigoria har tagit oss dit vi står idag. Genom att sparka honom börjar man bara om på nytt, vilket återigen skulle påbörja en ny inkörningstid, vilket borde ses det värsta tänkbara scenariot.
"Tillfälligheternas makt är obestridlig" - Ibland spelar det ingen roll hur mycket bättre man är än motståndaren, man förlorar ändå. Ur ett gulrött perspektiv kan en match hemma mot Sampdoria för någon säsong sedan vara ett lysande exempel på detta. Det var en match som borde slutat med en enkel hemmaseger och därav också en scudetto men ibland så vinner dock tillfälligheterna matchen i matchen mot skickligheten. Misstolka mig inte, Roma kanske inte var bättre än Lazio i derbyt, men tillfälligheterna bestämde ödet. Vilket vi kanske inte minst såg efter åtta minuters spel.
Så med facit i hand så kanske det inte är så konstigt att Roma förlorar de två första derbyna efter det nya ägarinträdandet. Framförallt med tanke på att Lazio fått med sig straffar vid bägge tillfällena, något som Roma ironiskt fick flera gånger under tidigare derbyn. Men hur som helst är det dags att tänka framåt och faktiskt blicka mot den framtid som är ljusare än på mycket länge. För visst är den det?
Med en på nytt bevisad fantastisk ungdomsakademi finns många intressanta spelare att hämta. Det stora problemet i denna fråga är att det är mycket svårt, egentligen omöjligt, att matcha in ungdomar i laget samtidigt som att ha målsättningen att varje år kvalificera sig till Champions League. Nyckeln till att kunna plocka in flertalet yngre spelare men samtidigt lyckas är precis som i fallen med Udinese samt spanska Athletic Bilbao, nämligen att vara en klubb utan krav att nå europaplatser. Visst, dessa klubbar kanske börjar närma sig dessa krav från ägare och fans, och vi får se om det hela fungerar lika bra då. Lita på mig att den trevliga lilla sagan då förvandlas till sportsliga misslyckanden.
Så problemet att stå med en underbar ungdomsakademi samtidigt som du ska fajtas i den absoluta världstoppen är att du tappar mängder av talanger som senare blommar ut i mindre klubbar. Sedan kommer de tillbaka till Olimpico med långa fingret och menar att de aldrig fick chansen. Några kommer till och med upp i A-landslaget och diskussion kommer då återigen upp på tapeten.
Undantagen stavas dock de självklara underbarnen. Totti, De Rossi och till vis del även Aquilani. Men på dessa går det även en hel del andra "självklara" framtida stjärnor som aldrig räcker till. Vi har det senaste fallet Okaka, lägg till Cerci och kanske en av de absolut mest lovande ungdomsspelarna på Trigoria de senaste decenniet, Daniele Corvia. "En av de mest lovande", visst låter det komiskt? Samtidigt är det tragiskt sant.
Nu sitter vi återigen i denna sits. Ett extremt lovande primavera-lag, en handfull i princip lika lovande spelare ute i diverse Serie B-klubbar. Kommer vi använda oss av dessa? Eller är det viktigare att säkra en Champions League-plats nästa säsong genom en stor sommarmercato? Går det att genomföra en satsning med dessa yngre talanger samtidigt som man kniper en Champions League-plats?
Svåra frågor där enbart svaret på den sista är självklart. Nej, det går inte.
