Matadorens dödande hugg
Roma är ett lag som tågar längs berg och dalar anförda av den störste kaptenen av de alla. Roma är också ett lag som är så ologiskt logiska att så fort en tredjeplats är runt hörnet så slarvas den bort. Napoli? De har Edinson Cavani, och ibland räcker det så.
Tjuren frustade runt och försökte attackera effektivt. Men positionsspelet var obefintligt sedan Napoli trampat på exakt rätt tår och återigen såg tjuren rött sedan Miralem Pjanic fått lämna planen. Sedan sänkte en hänsynslös matador sitt dödande hugg och fullbordade ett hattrick av perfektion: högerfot, vänsterfot, nick. Edinson Cavani är Napolis glimrande pärla och låter man honom gnistra kommer speakern med sant nöje vråla ut hans namn i högtalarna på San Paolos sunkiga arena.
Igår spinnade Roma vidare på en evig fotbollsfråga: var Roma dåliga eller var Napoli bra? Samtidigt befäste Roma sin identitet som ett tvåsidigt mynt där en utskåpning före nyår följdes upp av ett bottennapp. Ängeln De Rossi som mot Milan spelat ljuvliga melodier med sin utstrålning förbyttes mot en oigenkännbar demon som föll tillbaka i dvala. Vingarna som Erik Lamela använt för att sväva mot natthimlen tycktes nu förbytta mot fotbojor, och i mitten verkade en jänkare glömma bort hur man tog emot en boll. Det går heller inte att blunda för Federico Balzarettis kräftgång. Den blonde hästsvansen har svårt att hålla linjen och kombinera sina offensiva räder med defensiva förpliktelser.
När Balza drar på utflykt för att ge Totti understöd, tvingas Leandro Castan täcka upp på vänsterkanten vid en eventuell kontring. Burdisso följer då naturligt nog med och Piris drar även han inåt i banan vilket lämnar högerkanten öppen. Därför menar jag att Ivan Piris fått oförtjänt mycket kritik, och tycker tvärtom att han bör hyllas för sin snabbhet och förmåga att ofta hinna tillbaka i tid för att bryta motståndarnas anfall. Det är alltid lätt att skylla på en spelare som underpresterade i början av säsongen, när det egentligen är en italienare på andra kanten som misslyckas med att uppvisa rutin och erfarenhet.
Evig fotbollsfråga var det. Om en anfallare dribblar bort försvararen; är anfallaren bra eller försvararen dålig? Det går hela tiden att tolka på båda sätten. Oftast är man partisk i sin bedömning, och det är lätt att förbanna Roma-spelarna när de lät tredjeplatsen glida ur händerna. Men igår anser jag att Napoli var bra. De var cyniska och pålästa. Samtidigt virrade Roma runt på San Paolos gräsmatta och fick inte tag i matchen förrän det var för sent. Gång på gång stångade man sig närmare men misslyckades med sista tiondelen. Det var fritt fram för en elegant matador att sticka in svärdet i en romersk tjur och välförtjänt ta emot publikens jubel.
