Mot Europas stjärnhimmel
Erik Lamela's resa från talang i Buenos Aires till Serie A:s nästa superstjärna.
Unga försvarare av den rödgula borgen går från klarhet till klarhet. En ifrågasatt kronprins tar sig i kragen och regerar i mittens rike. Längst fram synkroniserar en pojkvasker, ett lejon och en gladiator för att ge drömmarnas slott nya byggstenar. Vågar vi hoppas på den där jävla Champions?
Sommaren 2011 slutförde Walter Sabatini en övergång han slitit för att ro i hamn. Över Atlanten skeppades Argentinas störste fotbollstalang med bevingade fötter och med en spelstil som förde tankarna till en gänglig Maradona. Erik Lamela anlände till den italienska huvudstaden för att infria förväntningar som vilade på hans spinkiga axlar. Han kom med ryktet om att vara Tottis arvtagare, men väntat nog blev debutsäsongen svajig och ojämn. Bländande insatser som vittnade om ett fantastiskt driv i steget med en oförutsägbar teknik varvades med patetiska försök att göra bort taktiskt kunniga försvarare som bara satte överkroppen till den lille kreatören. Igår stod Erik Lamela längst fram på den högra flanken. Längre in i banan stod en egyptisk komet, redo att utöka sin skytteligaledning i Milans bortaställ. Lamela var också redo.
Zdenek Zeman valde att starta med Daniele De Rossi på det inre mittfältet. Bohemens personlige favorit Tachtsidis fick sitta på bänken och se på när Romas legionär tog tag i sig själv lika mycket som i matchen. De Rossi spred återigen en majestätisk aura runtom sig och maktdemonstrationens fasta grepp drog en tistel ur Romas hjärta: il vero De Rossi. Den sanne De Rossi. Kanske bara för i kväll som en ljuspunkt i fortsatt mörker, kanske som en läglig vändning av Danielinos form och psykiska tillstånd. Efter knappa halvtimmen hade Roma gått upp till 2-0. Ett nickmål av Nicolas Burdisso, som slet sönder tröjan och stämbanden i sitt vilda firande, följdes upp av Osvaldos panna. Lejonet stötte in en magnifik boll av världens känsligaste passningsspelare oavsett vad juventini och cules har att invända.
Och så var vi då inne i den trettionde minuten. Daniele De Rossi tog emot, tittade upp och smörpassade igenom det ihåliga Milan-försvaret där Erik Lamela stod och väntade – först på bollen, sedan på målvakten. Och så slog han in 3-0. Och så strålade de samman; den romerske legionären och den argentinske supertalangen. Längre bak i banan jublade en brasiliansk briljant född -94 och Lamelas leende lekkamrater i anfallet stämde in i de andras glädjesång. 3-0 efter 30 minuter. Milan i brygga. Roma i sjunde himlen. Lamela i målprotokollet. De Rossi? Han fuktade våra ögon.
Naturligtvis fick Roma sin oundvikliga reflex att ställa till det för sig själva, och i slutskedet hann Milan sätta två reduceringar. Innan dess hade Erik Lamela smällt in 4-0 med huvudet. Stephan El Shaarawy var inte på något sätt dålig och kan inte beskyllas för gästernas kapitulation. Men under en höst där il faraone passerat Lamela som Serie A:s mest omsusade talang tyckte il coco att det var dags för upprättelse och visa var det där förbannade skåpet ska stå. Och tack vare Lamelas 4-0, men allra mest tack vare Zdenek Zeman, avslutar Roma halva säsongen med att ha gjort fler mål än självaste Real Madrid. Samtidigt spetsas striden bakom Juventus. Lila skönheter, och soldater i alla blå nyanser, kommer ge de rödgula en kamp in i det sista. Blir det Erik Lamela som bär Roma mot Europas stjärnhimmel?
