När decembermörkret faller
DiBenedetto’s förvaltning av AS Roma ser inledningsvis ut att bli ett fiasko.
När decembermörkret faller och året närmar sig sitt slut är det inte mycket ljus i tillvaron på Trigoria där giallorossi verkar inkapabla att hitta formen efter 13 omgångar avspelade.
När året lider mott sitt slut brukar vi ofta stanna upp för att tänka mer än vanligt på den tid vi avverkat under det gånga året. Det kan ofta vara en tid av förväntan och revanschlusta för att överträffa det man arbetsmässigt avklarat eller att se fram emot ett självbelagt löfte om ett förändrat levnadsmönster. Hårdraget; en tid av ångest eller förhoppningar. Då mitt liv i många avseenden präglas av en klubbs framgång och olycka kan ni med ganska enkel matematik räkna ut hur jag och många andra romanisti känner oss när 2012 hägrar ett par veckor bort.
Thomas DiBenedetto’s presidentskap verkar inte vara lika välsignat som hans efternamn antyder och hans rådgivare (Baldini respektive Sabatini) verkar inte heller välsigna den eviga staden med någon framgång, inte ännu i varje fall. När jag i efterhand ambitiöst studerat match efter match kan jag dra en ganska långtgående slutsats och säga att vi inte gjort en enda övertygande match såhär långt (Nej inte ens mot Atalanta). På 13 matcher har vi 6 förluster, 5 vinster och 2 oavgjorda. Med tanke på motståndet hade vi på förhand rätt att kräva en champions league-plats. Jag minns med skräck hur vi med 2-1 mot Lecce gång på gång lät Cuadrado och Corvia bana väg för kvittering eller ännu värre när kvitteringen kom mot Siena hemma på olimpico, jag minns dundertabbarna mot Cagliari, markeringsmissarna mot Genoa och Milan och kan slätstruket säga att jag är föga imponerad snarare ställt mig tvekande till om Sabatini’s vädjande om tålamod verkligen hjälper.
”Questo maledetto possesso palla” Detta förbannande bollinnehav är inget jag värdesätter. Roma har fått enorma mängder beröm för sitt vackra spel, med stor förvåning säger jag. Grabbarna ser ut som yra höns när de passar runt bollen utanför offensivt straffområde utan att kunna ta något initiativ. Tiden rinner iväg och det gör också poängen, vi såg det mot Milan och vi såg det mot Genoa.
Dagens möte på Artemio Franchi väckte nästan domedagsprofeten inom mig med sina tre besinningslösa röda kort och förorsakandet av två straffar är verkligen att strö salt i såren på en blödande klubb. Som om förlusten i sig inte var nog står vi inför Juventus hemma och Napoli borta som båda ångar på som loket i Serie-A. Vi har dessutom enorma skadeproblem och tre avstängningar är det sista vi behöver. Vem bär då skulden? Det gör alla i viss mån men det yttersta ansvaret har Luis Enrique en man som ”Inte är Harry Potter” men samtidigt inte kan ingjuta mer mod i grabbarna än att med nöd och näppe klara sig med alla tre poäng hemma mot Lecce! Var finns hungern, var finns vinnarmentaliteten och var finns grintan som Amadeo Amadei, Giacomo Losi och Agostino Di Bartolomei visade när de slogs mot nord triaden år efter år? En katalon vid rodret är fel recept för detta Roma det som behövs är hederlig romersk ordning och reda. Om vi då försöker vara lite kreativa och åtgärda den skada som åsamkats under hösten hade en lösning kunnat vara att ta in Carlo Ancelotti återinsätta Bruno Conti för att låta dessa två romanisti ryta till och få skutan på rätt köl. Det var en fin tanke av Sabatini att påbörja en kulturrevolution men den behöver nödvändigtvis inte vara katalansk, Ancelotti har säkerligen lärt sig ett och annat under sin vistelse i London och kan på så sätt chockera Italien med några knep som den räv han är.
Nu skriver jag visserligen berusad av mina känslor men en sak är säker och det är att nästkommande måndag besöker juventus den eviga staden och det blir enligt många italienska sportjournalister en ”punto di non ritorno” för Luis Enrique vilket Franco Baldini dementerade direkt efter förlusten på Artemio Franchi.
Utmaningarna är svåra och lösningarna är svårfunna, vi har en svår vinter framöver oss.
Fortes fortuna adiuvat
