Operation: Daniele De Rossi
Doktor Zeman står lutad över en romersk patient och ber honom gapa. Han vill se om stämbanden är på plats efter alla gånger den blonde prinsen skrikit sig hes mot en euforisk curva. Just nu står operationen och väger. Men kanske behöver Daniele De Rossi botas psykiskt snarare än fysiskt.
Februari 2006. Roma stormar mot ett historiskt rekord i antal segrar på raken och har nu åkt upp till Toscana för att tampas med Siena. 70 minuter in i matchen drar Daniele De Rossi iväg ett skruvat distansskott i mål och sätter fart mot den gungande bortaklacken. Romas näste kapten, Romas självklare kronprins, kysser plexiglaset med fanan på och ansiktet fylls av en illröd färg som vittnar om De Rossis bultande hjärta. Där och då var den unge dynamon en av världens mest spännande mittfältare. I dag innehar han samma symboliska värde för sin klubb, men är petad i en startelva som spelar ligans roligaste fotboll.
Diskussionerna flödar fritt. Supportrarna har närmast blivit delade i två läger: Zdenek Zeman och Daniele De Rossi. Det går att argumentera i all evighet om att båda sidorna har belägg för sina påståenden. Visst är De Rossi briljant så fort det vankas azurblå landskamp, men gör det inte saken värre? Visst borde Zeman bygga mittfältet runt De Rossi snarare än tvärtom, men varför har De Rossi stagnerat i sin utveckling på senare år? Jag tror att problemet bottnar i något bortom det sportsliga. Snarare är det psykologin som spelar en stor, altlför stor, roll i Daniele De Rossis prestationer.
Jag har skrivit om det tidigare: efter Calciopoli bygger Roma sakta men säkert ett lag med sikte på scudetton men avslutar säsongerna med att nå frustrationens djupa avgrund. Två gånger under 2000-talet har Giallorossi varit mästare i sista omgångens halvtid innan Zlatan ibrahimovic och Diego Milito målat pokalen blåsvart. Men Roma gav sig inte. Tiden för hämnd var på gång, den romerska armén rustade som aldrig förr. Vad som hände? Ibrahimovic återvände till Italien och spred återigen sin vinnande aura över Milano. Ett Milan som i flera år letat efter sig själva i skuggornas land var helt plötsligt mästare igen. Roma? De stod och tittade på. Frustrationen hade nått bristningsgränsen. Och Daniele De Rossis hjärta, tack vare att det slog starkare än alla andras, blev allra mest sårat.
En annan roll som psyket kan ha spelat är att den fagre prinsen vet om sina egentliga kvaliteter. Han vet att han kan bättre än att på två-tre år endast prestera under en ynka höst. Han vet att storklubbarna i Manchester drömmer om hans signatur och han vet att han är inne i en ålder där karriären borde nå sin kulm. Sportsligt sett är det lätt att klaga på De Rossis stundtals urusla form, men psykologisk förståelse måste komma in i bilden innan dömande käftar öppnas. Zeman har en uppgift att lösa och oavsett hur mycket De Rossi tjänar, hur mycket han själv än bör ta sig i kragen, så är han i grunden en människa – och i det här fallet en människa som tycks ha drabbats av psykiska problem. Ett sådant problem går att lösa med kontinuerlig speltid, lite uppskattning och möjligen ett skruvat distansskott i bortre gaveln hemma mot Milan. Fanan på plexiglaset väntar fortfarande.
