Rombloggen med Helmer: Reseberättelse från Fiorentina borta
Söndagen inleddes redan under tidig morgon med alltför få timmars sömn, men vad gör man inte för sitt älskade Roma? Det var som bekant dags för lunchmöte, avspark redan 12:30 mellan Fiorentina och Roma på Stadio Artemio Franchi i Florens.
Med utgånget interrail-kort passade undertecknad på med att åka buss tillsammans med A.I.R.C eller Associazione Italiana Roma Club som de egentligen heter. Detta är organisationen som Roma Club Svezia varje match köper sina biljetter av och som pålitlig besökare av Stadio Olimpico så har man lärt känna en del av personerna inom denna organisation. Då avståndet till Florens får ses som relativt kort så var det ett perfekt tillfälle att skriva upp sig för bussturen med AIRC-grabbarna.
Lunchmöte betydde tidig samling, redan 06:40 vid Motorizzazione Civile som är beläget norrut dryga milen från Roms stadskärna. Vi var 14 stycken personer som skulle åka så alternativet minibuss passade perfekt. Resan startade och det var en egendomlig samling folk i bussen, men nog sagt om det.
En av alla fördomar, visserligen berättigad, mot italienarna är att de kör som tokar. Inne i staden är det mycket sant och vår chaufför Gianfranco skulle heller inte göra oss besvikna ute på motorvägen. Upplägget var att köra så fort som möjligt, stanna för en liten paus vid första bästa autogrill, ut på motorvägen med hög fart igen för att stanna vid nästa autogrill, igen. Så fortsatte de hela vägen upp till Florens. Man kan inte påstå att upplägget var dåligt på något sätt, men egendomligt återigen.
Väl framme innanför vägtullarna vid Firenze Sud blev det emellertid ett längre stopp. Tillsammans med polisen fick vi vänta in flera romanisti som när vi var tillräckligt många blev eskorterade genom staden till stadion, genom grindarna och in på parkeringen som var tillägnad bortasupporterna. Väl där skulle vi ta tag i det dagens stora problem, att ta sig in på Settore Ospiti.
Det kan låta enkelt men problemet började redan i veckan när det kom uppgifter att utlänningar kunde köpa till alla sektioner utom just bortaläktaren. Det skulle sedan trots allt visa sig möjligt men Ticketone-kontoren i Rom som sålde biljetterna hade gått på de första uppgifterna och således endast tillåtit försäljning till hemmasektionerna. Så med biljett till långsidan var det bara att hoppas att Italien skulle leverera ”Italien” och därav kanske tillåta insläpp till Settore Ospiti.
Vid gaten tvärnekade första vakten med förklaringen att det var omöjligt. När han dock fick förklarat för sig att han hade en supporter som åkt ända till Florens, inte bara från Rom utan hela vägen från Sverige så kunde han åtminstone ta sig an att fråga sin chef. Två minuter senare kom så kom den kvinnliga chefen med ett stort leende. ”-Sverige, vilket fint land” sade hon innan vi hälsat. Säga vad man vill om klimatet till turister i många länder men i Italien är de allt som oftast väldigt välkomna. ”-Kom in, kom in” fortsatte hon och från en helt omöjlig situation så slutade det hela väldigt lyckligt, helt utan biljettkontroll dessutom, det var bara att traska rakt in på arenan.
Väl inne på arenan kom det en guldklimp i skyltarna som berättade vilken sektion man befann sig på. På fyra olika språk stod det: Settore Ospiti, Away sector, detsamma på franska och tillsist ”Gästsektor”. Tyska eller svenska men med facit i hamn kan man åtminstone påstå att de gillar svenskar i Florens.
Det var cirka 400-500 romanisti på plats i vårsolen. Uppvärmningen gled förbi och matchen startade med det mest intressanta i de ”officiella laguppställningarna” att nummer 25, Guillermo Burdisso, skulle starta istället för sin broder. Italien på gott och ont men de tillresta fansen kunde i alla fall dra en lättnadens suck när storebror Nicolas trots allt äntrade planen.
Den svängiga matchen var en fin fröjdelse att se från läktaren, speciellt med tanke på vår kaptens prestation. Efter hans första mål drogs en ”200 mål” ramsa igång som varande i flera minuter, underbart att vara på plats och få uppleva ett sådant ögonblick. Viola tog som bekant över ledningen och hade dessutom ett praktfullt ribbskott men vår kapten fick precis som i derbyt även denna söndag det sista ordet med sitt vackra 2-2 mål.
Det var dock endast en poäng som vi fick oss med hem, så med radion på i bussen hörandes rapporter att storlag efter storlag fick sina tre poäng var det ingen vidare stämning. Men vi diskuterade att detta var en ur Romas synpunkt, jobbig omgång, där alla konkurrerande lag hade ”enkla” hemmamatcher samtidigt som vi var på hem från Florens. Med tanke på upphämtade underlägen två gånger om så kändes det dock som Montellas grabbar hade gjort det godkänt.
Under hemresan så pratade jag en del med Gianluca som minst sagt kan definieras som hängiven supporter. Man kan tycka att det är stort att åka från Sverige för att se matcher i Italien men man blev rätt liten när han berättade om sitt supporterskap. Som 6-åring såg han sin första match med Roma, en vinst borta mot Inter med 4-2, i slutet av 1970-talet, sedan dess har han varit fast. Han berättade att han alltid åker på alla matcherna, vare sig det är borta mot Tromsö i Uefacupen eller en hopplös match mot Shakhtar Donetsk i Ukraina. Vi kom in på att Totti gjorde sitt 201:a mål i Serie A varpå han förklarade att han hade sett alla, på plats på läktaren. ”Stort” är ett ord som kanske inte räcker till i detta sammanhang.
Hemma i Rom runt klockan 19 på söndagskvällen var det bara att ta sig hemåt och samla tankarna efter ännu ett äventyr i Italien. Det kanske dröjde 30 minuter, men sedan var det dags att kolla in det återstående spelschemat, för att planera in nästa resa…
Inristat på Stadio Artemio Franchi...
