We shall overcome
Behöver Foro Romano en upprustning?
Kanske är jag härmed lika patetisk som Birgit Friggebo i Rinkeby 1992, men nu tycker jag faktiskt att det är dags att mana till viss eftertänksamhet. Sedan ungefär en månad tillbaka har stämningen på Foro Romano varit dålig, stundtals usel och i anslutning till Romamatcher ibland direkt obehaglig. Det har varit spanska h*ror hit och b*gj*vlar dit. Det har varit uppmaningar till självmord hit och mordhot dit och ingen har väl förlorat någon nattsömn över dessa, men det har varit utomordentligt tråkigt och energidränerande att ta del av. Jag vill för allt i världen inte framstå som ”heligare än du”, för det är jag inte, jag vill bara att det åter ska vara spännanade, givande och roligt att surfa in på min favoritsida.
Från Romaredaktionens sida har vi försökt spärra ett par nickar och ip-nummer och vi har haft för avsikt att radera de mest anstötliga och osmakliga inläggen från forumet. Personligen känns det dock oerhört förmätet och obekvämt att ge sig själv rätten till att ta bort någons inlägg från forumet eller någons kommentar i anslutning till en artikel. Jag är en helt vanlig kille som har haft turen att få börja skriva för Romaredaktionen – jag är absolut inte auktoriserad till eller kvalificerad för att agera varken moral- eller åsiktspolis. Förmodligen är inte en enda skribent på någon enda lagsida det.
Att spärra någons nick är liksom bara en pyrrhusseger. För det jag uppskattar mest med själva konceptet SvenskaFans.com är ju just att alla är välkomna och att det är högt till tak i såväl forum som i artikelkommentarer. Att alla kan göra sina röster hörda. Jag gillar också anonymiteten. Den suddar ut alla vanliga sociala statusmarkörer och flyttar fokus till själva argumentet, till pudelns kärna. Dessvärre är det dock uppenbart att anonymiteten ibland också påskyndar argumentens urspårande, vilket medför att de tappar all relevans i förhållande till den aktuella debatten.
Aftonbladet.se har i dagarna kopplat sin artikelkommenteringsfunktion till Facebook.com i ett försök att omöjliggöra anonymitet, vilket tidningen hoppas ska bidra till ett bättre debattklimat. Huruvida detta försök faller väl ut eller ej ska bli mycket intressant att följa; personligen misstänker jag att det finns nog många dårfinkar, besserwissrar och självutnämnda sanningssägare där ute i stugorna för att det även i fortsättningen ska vara både underhållande, tålamodsprövande och lite lagom pinsamt att läsa vad som skrivs i anslutning till artiklarna.
Personligen hoppas jag av ovan nämnda anledningar att SvenskaFans.com inte tar ett enda steg i den riktningen. Men detta till trots, en förändring måste nog till. Att ha ett forum där de vettiga åsikterna begravs i en lavin av personangrepp och svordomar, där de sansade och fotbollsrelaterade inläggen blir allt färre eftersom personerna som skriver dessa bara blir kallade idioter och h*ror kan ju inte anses vara meningsfullt av någon enda människa. Ett sådant forum tappar all kreativitet och engagemang. Ett sådant forum är helt enkelt värdelöst. Ett sådant forum självdör.
Tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och Voltaire som inte delar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem i all ära; jag är inte ens beredd att få skoskav för att någon ska ge sig själv rätten att, anonymt eller icke, skriva ”Dö din jävla hora!!!” till någon annan person, anonym eller icke. Det kan omöjligen ha varit vad Voltaire avsåg med sitt geniala och högst beundransvärda citat. I mina ögon är det helt enkelt varken en mänsklig- eller grundlagsskyddad rättighet att kränka eller hota någon annan anonymt. Det är inget att värna.
Nåja, det kan förresten få vara hur det vill med den saken. Möjligen har jag missuppfattat både grundlagen och Voltaire (som kanske tyckte att det var tokviktigt att få mordhota andra människor anonymt), det är inte det som är poängen. Det finns nog inte ens en poäng, bara en förhoppning.
En förhoppning om att alla vi som skriver på Romas forum eller i anslutning till artiklar om Roma tar och skärper oss. Att vi gemensamt lämnar sandlådan. Att vi stöttar varandra när segrarna uteblir istället för att begrava varandra under en hop okvädingsord. Är det verkligen för mycket begärt?
***
Är det här alls ett verkligt problem eller överdriver jag? Om det är ett problem – hur löser vi det? Ska vi i redaktionen ta på oss polismössorna och ständigt patrullera upp och ned längs de virtuella gatorna i jakt på obehagliga eller destruktiva åsikter och formuleringar som vi omedelbart anhåller och slänger på åsikternas sophög, dolt för allmänhetens ögon? Har någon en annan lösning?
