Gästtext: Återfunnen romanismo
Dimmi cos’è? Säg mig, vad det är? Så börjar Vendittis klassiska Grazie Roma som försöker sig på att förklara vad det innebär att vara romanisti. Att vara en del av något större, något som binder oss samman, anche se siamo lontani. Efter flera år av mediokra sportsliga resultat, myndigheternas förtryck av Curvan, en icke närvarande president och det splittrande grälet mellan Totti och Spalletti. Lägg till på detta en pressande ekonomisk situation där Financial Fairplay-regler tvingat klubben att
Säsongen -17/-18 började återigen med revolution. Ut med Spalletti och sportchef Sabatini och in med orutinerade Di Francesco och mirakelmakaren från Sivilla, Monchi. Ut med Rüdiger, Paredes och framförallt Salah. Efter en hel sommars försök att landa Mahrez som ersättare fick Monchi tillslut lägga om strategi och plocka in talangen Schick, Romas dyraste förvärv någonsin, som dessutom inleder säsongen skadad. Förutsättningarna för att uträtta storverk var minst sagt små.
Spela fram till runt 23-tiden den 2 maj, efter den största matchen Roma spelat sedan finalen 1984. Man kan tänka sig vilka känslor som måste ha rört sig inom lagkapten Daniele De Rossi, men istället står han samlad och som vanligt klart tänkande och pratar om romanismo.
”Jag tackade mina lagkamrater. Jag är stolt över dem och för att hedra det vi har uppnått måste vi spela Champions League även nästa år och även satsa på att försöka vinna den. Vi är inte sämre än de andra och vi måste tänka att Roma kan spela semifinal var tredje år och inte var trettionde år. Jag är även stolt över supportrarna, man har lyckats återskapa något som jag inte upplevt sedan jag var barn, kvällar fulla av kärlek och romanismo. Nu är vi enade och vi får inte misslyckas, nu när vi återvunnit supportrarna.”
Trots att man via små marginaler och tveksamma domarinsatser precis missat den osannolika drömmen om finalen så har De Rossi har så klart rätt. Den återvunna enigheten och kärlek till de gulröda färgerna är det absolut viktigaste segern för denna mycket speciella klubb. En enighet som har återgett klubb, spelare och supportrarna en tro på framtiden. Men egentligen började nog den romerska enigheten med ett trauma för snart ett år seden. Närmare bestämt 28 maj 2017. Dagen då stadens gemensamma son tog avsked från fotbollen. Den fulla arenan, och miljoner människor runt om i världen, fick gråta och kramas ihop. Det fungerade nog som en renande terapi. Det fick oss att gå tillbaka till grunderna, tillbaka till den gemensamma kärleken till staden och klubben, det som romanismo innebär.
Man vinden har vänt även ur ett ekonomiskt perspektiv. Ligaspelet har inte varit tillfredsställande i år (inkomplett trupp) men de goda resultaten i Champions League beräknas ge cirka 100 miljoner Euro i intäkter. Tack vare framgångarna har man även rott i land ett ordentligt sponsorkontrakt med Qatar Airways. Den egna stadion är på gång. Nu har man den finansiella basen att stå på, nu behöver man inte sälja de bästa för överlevnad. Nu får man inte misslyckas som De Rossi sade en sen kväll i början av maj. Monchi upp till bevis.
Andreas Felicetti - Romanista
