Birros finalkrönika: “Vänta pappa. Kan du vänta här?”
Vänta pappa, jag vill gå tillbaka och vara själv vid målningen. Kan du vänta här?
Jag är i Rom med min son. Eller…Det är inte riktigt sant. Jo, det är sant. Men Rom är alltid med. Rom är med mig alltid. Men ibland, helst så ofta det bara går, behöver man sätta sig i ett flyg och möta henne, träffa henne, andas henne, traska hennes gator upp och ner. Att resa till Rom är inte som att resa någon annanstans. Det är ett möte med någon man förälskat sig i. Djupt och grundligt. Rom är ett språk jag talat tyst för mig själv hela mitt liv. Rom är ett tillstånd jag älskar att vila i. Rom är själva essensen av vad jag älskar med livet.
Vi landade sent på lördagen och zick-zackar oss genom den hysteriska lördagstrafiken från Fiumicino och till Stadio Olimpico. Roma möter Venezia och vi kliver in på arenan exakt i samma sekund som Roma, Roma rullar längs arenan. Det är första gången för Totti. Min son alltså. Kejsaren Totti är också på plats. Han sitter en delikat solfärgad framspelning ifrån oss. Aldrig ensam. Mai sola.
I Sverige kan det ibland kännas ensamt att kliva ut på en hjärndöd skolgård i Roma-tröja. I Sverige handlar väldigt lite om sådant som staden Rom handlar om. Det är som det är. Men på Stadio Olimpico är ingen av oss ensamma. Vi är dryga 63.000 som trots alla uppenbara olikheter förenas i vår kärlek till AS Roma. Ibland är det förlösande, försonande och fantastiskt att få ingå i den muskel som utgör AS Roma, att få vila i den kärlek som vi utgör tillsammans.
Matchen slutar 1-1 men dagen efter har Corriere dello Sport rätt när den skriver att “ Stadio Olimpico vann”. Vi får några dagar under den varma solen. Vi promenerar mest. Totti Birro har satt kryss på alla Roma Store i hela staden, som jag satte kryss på kyrkor och sevärdheter när jag själv kom hit som sjuttonåring för första gången.
Näst sista dagen är vi i Monti och jag vill visa honom väggmålningen på Totti. Kommer man från en av kullarna finns det två vägar man ta fram till bilden. Vi tar den där man svänger upp på Via del Pozzuolo. Där är han. Vi står framför målningen ett tag och jag berättar lite om hans karriär, guldet 2001, EM 2004, VM 2006 och försöker formulera vad han betytt för människor över hela världen. Vi tar några bilder och ska börja gå när han säger det som den här texten börjar med. Min son är döpt till Totti. Det förpliktigar. “Så klart. Jag väntar här.” Han går tillbaka och är borta några minuter. Sedan kommer han tillbaka och har samma frid över sig som människor som kommer från en gudstjänst kan ha.
Fridfull och försonad med allt och sig själv. På onsdag kan Roma vinna världshistoriens först Conference League. Det är inte för ett enda ögonblick något att ta lätt på. Det här kan bli veckan när vi vinner en stor europeisk turnering. När jag var i Rom i mars med Studio Allsvenskan Europa och gjorde ett reportage om Roma gjorde vi även ett reportage om den andra klubben. Vi mötte en krögare som hade sparat en flaska champagne som fienderna hade skapat efter Romas finalförlust mot Liverpool i dåvatande Europacupen 1984. “Den kommer jag aldrig öppna” skröt kögaren. Den andra klubben har alltid värderat sig själva utifrån oss. Örnen bländas alltid av den rödgula gryningen. Jag tänker på den där förbannade flaskan när jag tänker på finalen på onsdag. Det skulle kunna bli ett välsignat och saligt hundöra i vår fantastiska historia, en sjudande sång i kören av sånger. Jag läser att flera krogar är fullbokade av Roma-supportrar i Stockholm och Göteborg som ska se matchen… Hur?
Tillsammans. Mai sola. Ingen av oss är ensam. Inte ens om av att vara ensam.
Mai sola mai…
Daje Roma.
