Bortaresan som slutade i tragedi
Andrea Vitone var bara 14 år när han fastnade i en brinnande tågvagn på väg hem till Rom efter en bortamatch i Bologna.
Våren 1982 hade Andrea Vitone precis fyllt 14 år. Mamma Elena och pappa Giacomo hade flyttat till Rom från Puglia för att få arbete och en bättre framtid. Elena jobbade på Eni och Giacomo var graverare. Familjen bodde på femte våningen i ett höghus på Via Livorno, en sidogata till Piazza Bologna.
Hans storebror Giuseppe var 21 år och jobbade som elektriker. Han var tystlåten och tillbakadragen. Giuseppe sympatiserade med högerextrema värderingar men klädde sig som en flower-power-hippie med långa kaftaner, indiansandaler och ringar på fingrarna. Han var medlem i Commando Ultrà Curva Sud (CUCS) där hans vänner kallade honom för Pucci.
Andrea såg upp till sin storebror vars vänner kärleksfullt kallade honom Puccini (lill-Pucci). Han spelade biljard och gjorde upptåg i kvarteret på sin scooter och han var en flitig besökare på Stadio Olimpico. Skolan gick sådär för Andrea. Han var inte direkt någon mönsterelev. Han tvingades gå om ett år och en lärare berättade att han ägnade största delen av skoltiden åt att måla motorcyklar och att sätta upp Romaklistermärken på väggarna, till vaktmästarens stora förtret. Ofta skolkade han på måndagar för att vila upp sig efter söndagens strapatser runt om på arenor i Italien med sin storebror.
Söndagen 21 mars 1982 var det bortamatch i Bologna. Egentligen skulle bröderna få skjuts till Bologna men det ställdes in med kort varsel så de tog tåget tillsammans med Giuseppes flickvän Giovanna och många andra supportrar.
Nils Liedholms Roma förlorade sin tredje raka match och hemmalaget vann med 2-0. Tåget hem till huvudstaden lämnade stationen i Bologna 17:16. Många supportrar var berusade och nu även missnöjda med resultatet, vilket gjorde att det var hetsig stämning på stationen. I tumultet som uppstod tappade Giuseppe bort sin lillebror Andrea och de hamnade i olika vagnar. Det blev en stökig resa ner till huvudstaden. I vissa vagnar var det bara allmänt högljutt medan det i andra vagnar utfördes ren skadegörelse vilket ledde till en konfrontation mellan supportrar och polis, som försökte lugna ner situationen. Enligt vittnesmål ska även glasflaskor ha kastats mot tågfönstren.
Tåget tuffar trots oroligheterna vidare och hade precis passerat Orte mellan Umbria och Lazio cirka 100 kilometer från huvudstaden när den tredje sista vagnen i tåget av någon anledning fattade eld. Direkt drar någon i nödbromsen och panik utbryter i tågvagnen. Panikslagna supportrar och vanliga tågresenärer trycker sig framåt för allt vad de är värda för att ta sig ut ur vagnen.
Pucci sprang desperat runt och letade efter sin lillebror Andrea som han tappade bort på stationen i Bologna. “Var är Puccini?” skrek han oroligt utan att få svar, och han hittade honom ingenstans i folkmassan. Supportrarna och de vanliga resenärerna trycktes efter en stund in i de återstående vagnarna och tåget fortsatte ner mot Rom. Pucci var ändå vid gott mod eftersom han räknade med att hitta sin lillebror när de väl kommit fram till Termini.
Pucci sökte febrilt efter Andrea på plattformarna och inne i Roms centralstation och han kände paniken växa starkare och starkare inom sig när han inte kunde hitta honom. Hans sista hopp var att Andrea tagit sig hem på egen hand så han begav sig till Via Livorno.
Men i lägenheten på femte våningen möttes han bara av två föräldrar, utom sig av oro, som klandrade Giuseppe för att han lämnat sin lillebror ensam. Tillsammans satt de alla tre uppe hela natten och väntade på att Andrea skulle komma hem. Tidigt i gryningen på måndagsmorgonen ringde telefonen. Det var från observatoriet som ville att de skulle komma och identifiera en person som kunde tillhöra deras familj.
När de kom fram fick föräldrarna och Giuseppe se en kraftigt brännskadad Andrea ligga på den vita duken. Han hade hittats i vagnen som fattat eld, bara några centimeter från utgången.
Ett helt land var i chock och en familj i totalt mörker. Giuseppe var utom sig av sorg, självhat och ångest eftersom han tog på sig skulden för sin lillebrors död.
Andrea begravdes två dygn efter sin död i familjegraven i Lucera, en liten stad utanför Foggia. Många år senare skulle det framkomma att Pucci vid sitt sista farväl av sin älskade lillebror på altaret svurit att han skulle hämnas honom.
Curva Sud hedrade minnet av Andrea med en stor hjärtformad blomsterkrans.
Fastnade på toaletten
Anledningen till att Andrea inte lyckades ta sig ut från tågvagnen fastställdes aldrig. Man tror att Andrea befann sig på toaletten när elden spred sig och i paniken som uppstod lyckades han inte komma ut, och han kvävdes därför till döds av den giftiga röken från branden.
Den tekniska undersökningen kunde inte fastställa orsaken till branden men den kunde utesluta att det rörde sig om en naturlig brandorsak som uppkommit av något tekniskt fel. Obduktionen av Andreas kropp gav inte heller några ledtrådar och vittnesmålen gällande händelseförloppet gick isär vilket gjorde det svårt för polisen att utreda fallet.
Ett första framsteg i utredningen gjordes i maj 1985, över tre år efter tragedin på tåget i Orte. Fyra män begärs häktade misstänkta för skadegörelse och dråp. Claudio Camilli, Fabrizio Carroccia, även kallad Er Mortadella, Lucca Viotti och Stefano La Valle. De första häktades men släpptes kort därefter. Men polisen fick aldrig tag på varken Lucca Viotti eller Stefano La Valle eftersom båda var spårlöst försvunna. Först trodde polisen att de båda ynglingarna höll sig borta från rättvisan men med tiden började de ana att något inte stod rätt till.
Luca Viotti var 15 år gammal vid tiden för tågbranden. Han hade haft en tuff uppväxt. Lucas pappa övergav familjen tidigt och som 10-åring fick Luca sluta skolan eftersom hans mamma var inlagd på ett mentalsjukhus. Sedan dess bodde han hos sin mormor i Tor Bella Monaca, en förort i Roms östra utkanter som är ökänd för att vara en av de mest nedgångna och socialt utsatta. Han var ett välkänt ansikte på Olimpicos norra kortsida där han fått smeknamnet Er Marmotta eftersom han var ganska kort och knubbig med krulligt hår. Trots att han sympatiserade med Lazio följde han med sina Roma-vänner på bortaresan till Bologna för att få stöka lite utanför huvudstaden. På den här tiden var det inget ovanligt att laziali reste på bortamatcher med romanisti och vise versa för att få en möjlighet att leva rövare utanför Rom. Lucca hade varit anmäld försvunnen sedan juli 1982.
Stefano La Valle som kallades Geronimo växte upp i förorten Tor Lupara en bra bit norr om Rom. Han var 19 år och aldrig tidigare dömd för något. 7 oktober 1982 gick han hemifrån och sa till sin pappa: “Jag går ut och träffar några vänner men jag kommer hem snart.”
Det var sista gången som Alfredo La Valle hörde sin sons röst. Efter försvinnandet sätter Alfredo igång sin egen utredning för att ta reda på vad som hänt sin son. Han gör eftersökningar och frågar desperat runt i Roms ultraskretsar i jakt på sanningen om sonens försvinnade. Efter att ha hört flera olika versioner och lagt ihop alla pusselbitar kommer han fram till hur det måste ha gått till. Giuseppe “Pucci” Vitone har mördat hans son för att hämnas sin lillebror Andrea. När han kommit fram till detta går han direkt till polisen. I tidningen Unitá den 2 juli 1989 kan man läsa följande om utredningen.
“Anmälan, som ledde till att polisen startade en utredning, har inte gett något resultat. Svårt att säga om polisen där och då såg anmälan som en desperat handling från en far i djup sorg eller om det var ett väldigt svårt brott att utreda.”
Alfredo La Valle dog av hjärtesorg 1986. Hans hjärta klarade inte av att bära sorgen och saknaden efter hans älskade son Stefano.
Men ryktena om en fruktansvärd vendetta där Luca och Stefano slaktats och styckats i bitar och låg begravda någonstans dog inte med honom, utan fortsatte att eka på gatorna och i barerna i huvudstaden. Men utan vittnesmål såg det mörkt ut att klara upp fallet.
“Jag har begravt den där hunden”
Men 1989 kom ännu en vändning i fallet. Även om Stefano La Valles anklagelser mot Giuseppe Vitone inte kunde styrkas med någon bevisning fortsatte polisen utredningen utifrån den hypotesen. Om Pucci hade skipat rättvisa på egen hand är det troligt att någon hade hjälpt honom eller åtminstone hade kännedom om det. Efter en utredning av Puccis vänskapskrets fastnade polisen på namnet Paolo Dominici. Puccis jämnåriga barndomsvän.
“De växte upp på samma gata på Via Livorno i kvarteret Piazza Bologna,” förklarar journalisten Maurizio Martucci i sin bok Cuori Tifosi. “Han följde inte fotboll och ännu mindre Roma. Men som medlem i den militanta delen av MSI (ett fascistiskt parti som hade en samlingslokal på Via Livorno) deltog han i mängder av upplopp mot vänsteraktivister utanför gymnasieskolan Giulio Cesare på Corso Trieste. Han gick sedan in i en depression efter en skilsmässa och blev efter det narkoman.”
Sommaren 1989 hittade polisen Paolo Domenici på ett behandlingshem i Kalabrien för narkomaner. Och när han blir ställd mot väggen av poliserna dröjer det inte länge innan den nu 28-årige romaren tar bladet från munnen. Han erkänner att han kände Luca Viotti och att han lurade 15-åringen till en svampodling i Monti Tiburtini, ett stort grönområde i nordöstra Rom.
“Pucci sa till mig att han ville lära Luca en läxa,” berättar Paolo i Corriere della Sera i februari 1994. “Jag kände Lucca väl eftersom vi var nära vänner men Pucci sa att han bara skulle ge honom ett hederligt kok stryk och det tyckte även jag att Luca förtjänade. Jag lurade honom till platsen genom att be honom att köpa en stulen radio, men när jag fick se Puccis första slag i huvudet på Lucca blev jag rädd och sprang därifrån. Jag träffade Pucci två dagar efter och då sa han till mig: "Jag har begravt den där hunden”.
Efter sju års famlande i mörker fick polisen tillslut svar på frågan vad som hade hänt Luca Viotti. Stefano La Valles öde förblev dock ett mysterium:
“Det var jag som lurade Luca i fällan men jag vet ingenting om Stefano. Jag kände honom knappt och Pucci berättade inget om honom till mig,” säger Paolo Domenici i samma intervju i Corriere della Sera.
Trots mängder av eftersökningar i grönområdet vid Monti Tiburtini hittade polisen aldrig några likdelar och det förblir oklart vart Lucca och Stefano ligger begravda.
Efter Andreas död lämnade Pucci läktarlivet. Han flyttade till Brescia, började arbeta som ljustekniker och gifte sig, men hur mycket han än försökte kunde han inte komma över sin lillebrors tragiska öde, och sina skuldkänslor över det inträffade. Tillslut tog drogerna hans liv. Vintern 1986 dog Giuseppe Vitone i en hjärtinfarkt. Han blev 25 år gammal.
Minnet av Andrea Vitone hedras med en minnessten på Piazza Bologna där det står:
“Al piccolo ma grande Andrea Vitone, gli amici della piazza.” (Till den lilla men stora Andrea Vitone, vännerna från torget”
Källor: Spazio70.com, asromaultras.org, Ultrá, Tobias Jones
