Bruno Conti: Den lilla liraren som blev störst
”Bruno Conti är den sanna brasilianaren i VM. Han var utan tvekan den bästa spelaren i hela turneringen.” Så hyllades en nybliven världsmästare 1982 av ingen mindre än Pelé, men bara några år tidigare kunde ”MaraZico” istället ha debuterat i Major League, världens bästa liga i baseboll.
Förra helgen, i halvtidsvilan mellan Roma och Monza, hyllades Bruno Conti för sina 50 år i Roma, där han gått hela vägen från ungdomslaget till A-laget för att sedan arbeta som scout, direktör, ambassadör och tränare.
Efter ännu en tung förlust mot “uno Big” kan det vara skönt att drömma sig tillbaka till svunna tider. Till ett Roma som vann sin första scudetto i modern tid, som spelade Europacupfinal och radade upp Coppa Italia-titlar, som vid sidan leddes av en vidskeplig, stilig och nytänkande tränare från Valdemarsvik och på planen av en hårfager, spelskicklig mittfältskämpe som alltid gav allt för tröjan.
Bruno är den tredje i en syskonskara på sju barn. Tre av barnen fick dela säng och de växte upp under enkla förhållanden, men de saknade ingenting. Brunos far var murare och varje kväll när han kom hem från jobbet gjorde han bruschetta till hela familjen. Det var även pappa Conti som sa nej till amerikanarna i Santa Monica som ville värva sonen till deras basebollag.
Nettuno, en kuststad i regionen Lazio några mil söder om Rom, där Bruno växte upp är känd som ”Terra di Baseball”. Det var de amerikanska marinsoldaterna som gick i land i kuststaden i januari 1944 under andra världskriget som lärde lokalbefolkningen att spela baseboll.
Bruno var, förutom en talangfull fotbollsspelare, även riktigt vass pitcher i baseboll. Enligt Brunos pappa var han dock för ung för att åka till andra sidan Atlanten på egen hand när erbjudandet från Santa Monica kom, så han blev kvar i Nettuno och satsade på fotbollen.
Efter att först ha blivit ratad av Helenio Herrera, som ansåg att Bruno var alldeles för liten, fick han en plats i Nils Liedholms Roma. Det var starten på en kärlekshistoria som varat fram till idag. Förutom två utlåningar till Genoa blev Bruno Conti Roma trogen. Han var fysiskt underlägsen sina medspelare och motståndare men Liedholm lärde honom att överlista sina fysiskt starkare antagonister med en suverän bollbehandling och listiga
framspelningar, både på fötterna och på huvudet, till ”il bomber” Roberto Pruzzo, som Bruno
kände väl från deras tid tillsammans i Genoa.
1980 vann Bruno Conti sin första titel med AS Roma efter att Giallorossi besegrat Torino i Coppa Italia-finalen. Samma år debuterade han i det italienska landslaget under Enzo Bearzot. Två år senare var Bruno Conti en av de framstående spelarna i det “Gli Azzurri” som vann VM-guld. Bruno var den stora bidragande faktorn till att Italien tog sig till semifinal genom att slå ut både Argentina och Brasilien. Insatserna mot sydamerikanerna kom även att ge honom smeknamnet MaraZico, eftersom han sågs som den optimala hybriden mellan Maradona och Zico.
Bruno Conti använde bara en fot när han spelade fotboll, sin vänsterfot. Med den gjorde han motståndarna galna, eftersom de inte kunde ta bollen från honom, och serverade sina medspelare smörpassningar och inlägg. Bruno var, via sitt precisa inlägg, regissören bakom 2-0-målet som nickades in av Paolo Rossi i semifinalen mot Polen. Och efter 3-1 i finalen mot Västtyskland återvände Bruno Conti hem till Italien som en nationalhjälte.
Ett år efter VM-succén var han en av nyckelspelarna i det Roma som tog hem italienska ligan 1983. Året efter ledde han Giallorossi till final i Europacupen som spelades på Olimpico mot Liverpool. För Bruno Conti blev den matchen tyvärr ett mörkt minne. Finalen gick till ett
straffavgörande, där han tyvärr missade sin straff, och efter att även Graziani missat straff, fick Bruno och hans lagkamrater se Liverpool lyfta den åtråvärda pokalen på Olimpicos gräsmatta.
Maradona ville gärna ha Bruno som sin lagkamrat men "MaraZico" stod emot argentinarens övertalningsförsök.
Bruno Conti skulle dock inte gräva ner sig efter det, utan lyckades vinna ytterligare fyra Coppa Italia-titlar, innan han lade skorna på hyllan efter bara en officiell match under säsongen 1990-1991.
Den 23:e maj 1991 spelade han sin sista match inför fullsatta läktare på Stadio Olimpico. Kärleken öste ner från läktaren och det var inte många torra kinder på stadion.
Även efter den aktiva karriären har Bruno Conti fortsatt att representera de gulröda färgerna. Först som talangscout, senare som direktör för ungdomsakademin och som ambassadör. Han fick även göra ett kortare inhopp som interimtränare för A-laget under säsongsavslutning 2005 då Roma efter kaos på tränarposten tillslut lyckades hålla sig kvar med Bruno vid rodret.
MaraZico, Sindaco di Roma (Borgmästare av Rom), Pollocino (Tummeliten), kärt barn har
många namn. Och Bruno Conti var verkligen uppskattad och omtyckt av alla, även från väldigt oväntat håll:
”Till och med Lazio-supportrarna vill mig väl”
Se Bruno Contis känslosamma farväl på Olimpico via länken nedan:
https://www.youtube.com/watch?v=tafvQMgTvO4
Källa: Bruno Conti, Un gioco da ragazzi, Forzaromainfo.it
