BUDAPEST: Sorg och hjälplöshet
Ödesmatchen förlorad efter mardrömsmomentet straffläggning. Sorg och hjälplöshet bland Romanisti. Roma-redaktionen på plats i Budapest.
Finalen förlorad på värsta sättet och på väg hem från arenan vandrandes i ett led på fyra personer var tystnaden total. Endast en roma-radio uppspelad från mobilen hörs, tystnaden var både talande och fylld av sorg. 20 minuter senare: "ciao", när en svängde av, tio minuter ytterligare helt knäpptyst i Budapests gränder. Förlusten var ohanterbar timmen efter slutvissla. Bland det värsta man upplevt.
För att det var så mycket all-in det kunde bli. Det fanns inget mer att offra, varken en resultatrad i Serie A eller skada på nyckelspelare.
Så även för alla Romanisti världen över som tog till alla möjliga typer av omvägar till finalen. Om det inte var hyrbil från gränsstaden Trieste, var det mellanlandningar på alla konstiga platser för att komma undan flygbolagens skampriser. Till och med via Arlanda genade italienska Romanisti sig till Budapest, bara det sa något om matchens betydelse. Även betydelsen av att se sitt lag lyfta en titel, på plats.
För just chansen att få se Roma lyfta en titel, dessutom en europeisk sådan, är vitalt stor. Så pass stor att en hel livstid inte ger dig tillräckligt många chanser för att uppleva det.
Finalen i Tirana gav bara Roma 4000 tilldelade biljetter, ett hån och bevis på vilket idiotiskt upplägg UEFA har i deras biljettfördelning.
2023 i Budapest blev andelen större, men fortfarande klart i underkant med tanke på hur många Romanisti som blev utan.
Supporterskapets livslånga vandring fortsätter som vanligt, utan någon parad eller tatuerad 2023 buckla. Vi kommer gräma oss fram tills nästa chans dyker upp, och om finalen då spelas i Dublin 2024 eller Dubai 2040 återstår att se.
Fram till dess får sömnlösa nätter, gripande tankeställningar och vidskepliga beteenden ärvda från finalen 2023, bli en del våra liv. Men kärleken till Roma, den kommer alltid att förbli.
Per Sempre.
Oavsett förlusten kommer alltid Paulo Dybalas ledningsmål och dess glädjescener leva kvar i minnet. Det hade stämt så rätt till om vår juvel fick bli finalhjälte...
(Minuten efter målet...)
Avslutningsvis, summerar bilden ovan, allt.
Tomheten som befann sig när straffen slagits om och gått in, hade jag aldrig upplevt tidigare.
Vart skulle man ta vägen? Kroppen frös och tittade med stängd mun på mardrömmen live.
Ett så kort ögonblick saboterade allt efter en match som pågått i en evighet.
En hel säsong hade offrats, de största förhoppningarna uppbyggda sedan länge och största matchen sedan 2001.
Smågrabbarna framför mig upplevde möjligtvis deras första stora motgång i supporterlivet, de äldsta personerna på läktaren å andra sidan kanske sin sista. Men förluster likt dessa gör som känt - framgångarna så otroligt mycket bättre. Något som de randiga och alla andra titel-prenumererande supportrar aldrig kommer förstå.
Vi ska dit igen, helst med Mourinho, förhoppningsvis med Dybala, alltid med ROMANISTI på läktaren (och planen).
Ovunque tu sarai, mai sola mai!
