Curva Sud målade mitt fotbollshjärta rödgult
Det är kanske bäst att jag erkänner direkt. Jag har inte varit en Romanisti sedan barnsben. Visst, som fotbollstokig grabb var jag väl alltid svag för Romas rödgula färger och vackra Kappa-ställ, precis som Totti och DDR alltid varit stora fotbollshjältar. Vankades det tv-spel var Roma alltid ett skönt lag att spela med men det var inte särskilt mycket mer än så. Kom det till favoritlag var Manchester United det självklara laget och hemma hängde en Yorketröja på den finaste galgen.
Hösten 2017 hände dock något. Jag flyttade ner till Rom för en utbytestermin. Inkvarterade mig i en minimal enrummare i Prati och hittade min kaffebar där jag sakta men säkert kunde stappla fram en någorlunda hyfsad italienska. Att gå på fotboll på Olimpico var en självklarhet på min to-do lista i La Cittá Eterna. Men, att bli insvept i rödgult, i historierna och myterna kring Giallorossi och inte minst att bli ”vi” med Totti, med De Rossi och med var och en av er Romanistis var något jag verkligen inte hade plitat ned på den där bucketlisten. På favoritlagstronen fick det som tidigare bara var Manchester-rött nu bli minst lika mycket målat med en gulröd kulör.
Min första match på Curva Sud var Roma – Atletico Madrid i Champions League. 0-0, en ostskiva på Perotti och ett halvfullt Olimpico var kanske inte det som fotbollsturisten Erik hade hoppats på. Men, sedan det där magiska trappsteget, ni som själva vart på plats kanske vet. Det där trappsteget när Olimpicos strålkastare bländar dig, gräsmattan skiner grönt framför dig och mäktigast av allt, till vänster finns ett böljande rödgult hav som långt innan avspark sjunger upp i Forza Roma, Forza Lupi.
Kärlek vid första ögonkastet, jo tack. Blev det några matcher till på Olimpico den hösten? Självfallet! Ja, sedan den hösten kallar jag mig själv Romanisti, sedan dess läser min ytterst rostiga italienska genom Il Romanista på en någorlunda frekvent basis och sedan dess gör jag mitt bästa för att få det där speciella matchpirret även här på betydligt svalare breddgrader.
Min Roma-passion har, trots flytten tillbaka till ett, idag vintergrått Göteborg, inte svalnat av allt för mycket likt en amatriciana undandragen från en stekhet kokplatta. Kanske är det ett bevis på att det går att finna nya favoritlag, nya hjältar att följa och inte minst nya vänner även efter en passerat tonåringsstadiet. Kanske är det också ett bevis på vilken lysande plattform svenskafans är för att ge oss läsare lite av den där pulsen och den där gemenskapen som finns på plats.
Ikväll är det Inter-Roma. Idag bär vi Totti #10 på ryggen.
Erik Winell
