De godkända proven
Rudi Garcia är en student i fotboll. Ändå lär han ut segerns hemligheter till sina elever. Efter alla avklarade tester återstår bara ett: att hantera förluster. Till dess njuter vi så länge det här varar.
Miralems monsterträffar. Danielinos dynamik. Och en halsbrytande holländares hårda arbete. Roma har det perfekta mittfältet. Äntligen har vi funnit en triad som vinner boll, spelar fram, stångar bort och sprintar ifrån. De skissar på ett samarbete, sen fattar de penseln och målar på motståndet. Men allt det här vet vi redan. Den blinde kan se perfektionen i vårt mellersta rike, och den döve kan höra dånet och dundret från Curva Sud. Låt mig i stället tala om proven, fallhöjderna och drömvägen kantad av diamanter.
Alla som någon gång tittat in genom Serie A-fönstret har sett spåren av en slumrande storhet. Roma har aldrig varit en vinnarklubb, men alltid haft potential att bli det. Man skyltar med blygsamma tre ligatitlar, en drös vunna cupfinaler och en levande legend som borstar bort skepsislöven på ålderns höst. Varje år delar en skoningslös sport ut prov till sina adepter, låter klubbarna få bevisa vad de kan när det kommer till kritan. Varje år står Roma där som ett underkänt underbarn. Cupfinal mot Lazio? Trögt, tafatt, torsk. Mästare i sista omgångens halvtidspaus? Omkörda av killen på bänkraden framför, han med den blåsvarta Milano-halsduken. I år ville Roma vara annorlunda. Man skickade en oprövad men orädd ambassadör för att skriva provet. Rudi Garcia blev mer än godkänd.
Igår plöjde han igenom ännu en bunt avklarade tester av bara farten. Francesco Totti linkade av med skadespöket hängande över axeln, och Roma-kroppen fick kramp. Då fortsatte Garcia gorma från sidlinjen. Då klev Miralem Pjanic fram och plockade upp kreatörspiran. Då slungade han in en frispark i mål. Garcia sprang vidare till nästa sal, bänkade sig för att skriva nästa prov. Napoli förde spelet, prickade stolpen, snirklade sig igenom med Insigne som bollförare. Roma i brygga? Garcia ville annat. Han hade plottrat ner svaret till hur Roma skulle klara sig utan Totti, så hur svår var samma fråga rörande Gervinho? Snart fick Roma straff, Napoli kvarsittning – och Pjanic smällde in tvåan med ett självförtroende skördat från en VM-kvalåker i Bosnien.
När fotbollsbetraktarna drar på sig glasögonen och avläser Rudi Garcias provresultat finns ingen anledning att häpna längre, samtidigt som man har all anledning att göra det. Åtta omgångar – åtta vinster. Tjugotvå mål – ett insläppt. Någonstans inombords vill jag inte ens hoppas på guld. Jag fruktar smällen. Jag vet att ju högre vi klättrar i förhoppningsberget, desto hårdare blir braket när vi faller. Men efter igår är hoppet inramat av tro. Monsterträffar, dynamik och hårdjobb pekar mot riktningar som vi glömt bort. Bara Rudi Garcia minns dem väl. Han är en student i fotboll – ändå lär han ut segerns hemligheter till sina elever. Och efter alla avklarade tester återstår bara ett: hur hanterar Roma en förlust? Studsar vi tillbaka eller landar vi så hårt att vi reser oss för sent? Jag vill grubbla, men hjärtat tar över. Jag kommer att njuta så länge det här varar, så länge vi fortsätter att klara proven med en perfektion som skimrar klarare än drömvägens diamanter.
