Lagbanner
Den förlorade symbolen
Lamela till Tottenham.

Den förlorade symbolen

I ett svepande sommarslag har Roma tappat greppet om sig själv. Nu sätter amerikanerna kronan på fiaskoverket: Erik Lamela är klar för Tottenham. Hjärtat är sårat, symbolen förlorad.

Som tolvåring var Erik Lamela måltavlan för Barcelona. Klubben hade tidigare skeppat över landsmannen Messi, följt hans spikraka utvecklingskurva – och letade nu efter en gryende talang redo att gå i fotspåren. Lamela fick förfrågan, men Lamela avböjde. I samråd med föräldrarna bestämde han sig för att stanna i River Plate och i lugnt takt blomma ut till den fullfjädrade storspelaren han alltid varit menad att bli. 2011 startade Roma ett projekt med det ultimata målet att bli en av fotbollsvärldens giganter. Lamela var juvelen i kronan. Han sågs som symbolen för det nya Roma, för den flock vargar som snart skulle ledas av någon annan än Francesco Totti. Nu är Erik Lamela borta med vinden. Han är klar för Tottenham.
 
Jag har alltid sneglat på språngbrädeklubbar som Udinese och Ajax för att tycka synd om supportrarna. När Gökhan Inler och Alexis Sanchez lyfter Udine till Champions League-kval vet fansen att deras dagar i klubben är räknade. När Ajax fostrar bländande bolltrollare som Rafael van der Vaart och Christian Eriksen vågar supportarna inte ens hoppas på att en fortsättning följer. De vet bättre än så. De vet att klubben inte är tillräckligt kapitalstark för att ge de stora elefanterna en match på ett annat slagfält än det sportsliga. Samtidigt som jag klappar Udinese och Ajax på axeln har Roma bestämt sig för att bli en precis likadan klubb. För fem år sedan hade de varit begripligt. Då stod Roma och Sensi på ruinens brant. Idag? Våra försäljningar skriker att vi har blivit precis den klubb vi aldrig skulle bli under den nya ledningen.
 
Visan om Osvaldo behöver vi inte nynna igen. Han hade gjort sig omöjlig bland fansen och en övergång var oundviklig. Marquinhos – arvtagare till brassebackbjässen Aldair – lämnade för ett hisnande överpris som Paris Saint-Germain inte brydde sig om att begrunda. Redan här skönjde vi konturerna av Romas nya identitet. Ledningen, som deklarerat att storstjärnorna skulle bli kvar i klubben, håvade in kalla stålar utan att bry sig om glödande hjärtan. Supportrarna misströstade, men någonstans fanns ändå en motvillig förståelse. Trettio miljoner euro för en nittonåring är nästan enastående. En balanserad ekonomi som bäddade för arenabygge och prestigevärvningar försåg förhoppningskvarnen med forsande vatten. Det var då. I kväll är det annorlunda.
 
Erik Lamela är en av världens mest vidunderliga supertalanger. Han kan finta med flyt i steget, passa med guld i blicken, måla mästerverk med penseln på vänsterfoten. Men fotbollen är som den är nuförtiden – ett självuppätande monster för stort för sitt eget bästa. Sporten har blivit det optimala skyltfönstret för präktiga pampar i skräddarsydda kostymer, för oljeshejker som får den ekonomiska balansbrädan att tippa över. Fotbollen är kommersialiserad och moraliskt våldtagen. Naturligtvis går det ut över AS Roma. Våra amerikanska ägare tycks prioritera vinst på andra plan än på planen, och i Madrid finns Florentino Perez. Han har varit på vansinnesjakt efter en replikering sedan Barcelona snott den mytomspunne Neymar framför näsan på honom. Och så vägrar han slå in på en annan väg än den redan inslagna med galaxgiganter. Därför har Gareth Bale lämnat Tottenham för Real till ett obegripligt överpris som tronar sig över Zinedine Zidane och nästan Cristiano Ronaldo. I skottgluggen hamnar klubbarna med potentiella ersättare till Bale. Erik Lamela är en av världens mest vidunderliga supertalanger. Nu är han klar för Tottenham.
 
Jag försöker bena ut vad Romas ledning egentligen vill med det här projektet. När vi går in i en tredje säsong med tålamod som trummande slagord söker vi svar på frågor som aldrig borde ha behövt ställas. Hur kan Lamela säljas till en klubb som hierarkiskt befinner sig på ungefär samma nivå som Roma? Hur kan han sticka när det återstår en knapp vecka av transferfönstret och när det inte finns något behov av mer klirr i kassan? Hur kan han försvinna när det var han, och ingen annan, som målades upp som symbolen för det nya Roma? Nu spelar det mindre roll om Adem Ljajic eller Demba Ba hämtas in för att fylla det sportsliga tomrummet – det finns en symbolik kring Erik Lamela som inte går att ersätta. Problemet är att ledningen inte verkar begripa den. Det tycks räcka med att lagets ekonomi skjuter i höjden, med att Romas nya slogan ”hungry for glory” mejslas ut på nätet. Ingenstans talas det om hur traditionen torteras, märket massakreras, symboliken söndersuddas. I ett svepande sommarslag har Roma tappat greppet om sig själv. Det som sårar mest är att allt verkar ske med vilje, och att vår framtida symbol är förlorad.

Nemrud Kurt2013-08-28 19:02:00
Author

Fler artiklar om Roma