Derby Della Capitale x 2
Coppa Italia-semifinal och det är dags igen, vi ställs mot vår allra största rival och gick hastigt och lustigt från två till fyra derbyn denna säsong. Handsvetten börjar komma redan nu för trots att vi är det bättre laget på pappret, går det aldrig tippa utgången i ett derby. Men det är väl just den känslan som vi tifosi både älskar och hatar på samma gång?
Om vi börjar med att sammanfatta det hela så slog Roma, med nöd och näppe, ut Cesena och det var passande Il Capitano som avgjorde på straff i den 96:e matchminuten. Det var som vanligt i cupen en stor rotation i elvan där Allison, Juan Jesus, Mario Rui, Paredes och El Shaarawy fick chansen från start. Lazio slog ut ett Inter på bortaplan som bjöd på två röda kort och en straff. Både Lazio och Inter ställde upp med slagkraftiga lag och gjorde inte lika stora förändringar som Roma, men det har så klart att göra med motståndet. Men detta föranledde att vi nu ska få möta Lazio i en semifinal där man nu har kommit fram till stadiet där det är dags för dubbelmöte. Det är den enda omgången i Coppa Italia som är dubbelmöte och då ställs vi mot vår stadsrival och jag tycker inte att det kunde blivit en bättre eller sämre lott. Jag älskar matcherna mot Lazio där spänningen stiger i kroppen och det är den där lilla extra nervkittlande känslan i kroppen och man vet att det kommer bli ett enda stort slag ute på planen. 90 minuter av fotboll som ger mig allt och lite till! Men samtidigt så hatar jag även denna känsla för den ger mig både ångest och en klump i magen. Jag brukar säga att mitt hjärta bara klarar av ett derby per halvår, men nu ska jag alltså tvingas bevittna tre derbyn under våren - och det inom loppet av två månader. Inför varje derby byggs alla känslor upp fram till matchstart och detta tar sig sen ut under 90 minuter och efteråt känner man sig helt urlakad.
Så hur kommer detta att sluta? Förmodligen kommer vi som vanligt sväva mellan himmel och helvete sju gånger om innan ens första matchen är avslutad. Men hur skulle livet som romanisti vara om vi alltid var stabila och vann alla matcher vi spelade? Det finns något vackert i att känna någon självdestruktivt i att heja på ett lag som kan ge en både världens vackraste fotboll eller ett rejält platt fall. Jag har alltid undrat hur det känns att heja på ett lag som exempelvis Bayern München och vinna ligan i princip varje år eller att ha en stående plats på minst semifinal i Champions League. Förlorar man inte den äkta glädjen man får när man slår ett mittenlag i ligan eller bara tar sig vidare från gruppspelet i Champions League? Som alla vet är inte vår klubb känd för att ha någon vinnarmentalitet, även om jag ibland önskade att vi hade det. Men vinnarmentalitet är något som sitter i väggarna och det är inget som ändras på en natt. Det är inte för intet man säger att "Rom byggdes inte på en dag" och det kan inte vara mer passande än när vi talar om just Roma. Detta är såklart något som Spalletti försöker jobba med varje dag och han pratar ofta om det i intervjuer och på presskonferenser. Men det tål att upprepas att detta är något som måste präntas in enda från ungdomsleden upp till A-lag. Vinnarmentalitet är dock något vi har börjat att bygga upp de senaste åren när det kommer till huvudstadsderbyn och detta vände efter senaste Lazio-vinsten som var just cupfinalen säsongen 12/13. Efter den svidande förlusten har det spelats sju derbyn, vi har vunnit fem och spelat två oavgjorda. Mycket talar för att vi ska kunna gå ut som vinnare ur detta dubbelmöte och få möta Juventus eller Napoli i en final. Jag tror jag talar för de flesta romanisti när jag säger att en final i Coppa Italia och vinst där är nödvändigt för klubben och för spelarna. För ska vi bygga vidare på vinnarmentalitet måste vi också börja vinna titlar och självklart hoppas jag att vi ska kunna vinna ligan, Coppa Italia och Europa League redan i år, men det är självklart inget man gör på en handvändning. Jag tror inte, om jag ska vara helt ärlig, att ligaguld är något att hoppas på i år heller efter förlusten mot Sampdoria. Någonstans är det något som säger mig att om man förlorar en sådan match, är man heller inte värd att vinna ligan. Vi leder två gånger om och tappar trots det matchen och förlorar med 3-2.
Men åter tillbaka till dubbelmötet mot Lazio och vad som kommer att krävas för att ta oss närmare den tionde cuptiteln och få silverstjärnan på bröstet som i alla fall jag trånar efter. För om vi ska kunna vinna över två möten mot Lazio så kan vi inte rotera i truppen som vi har gjort innan utan vi måste spela med en fullgod elva som kan vinna i princip vilken match som helst i ligan. En sak som är positiv är att Salah bör vara tillbaka om inget oväntat händer och detta är ett rejält tillskott till truppen att få tillbaka den vindsnabbe Egyptiern. Sedan måste vi ha en stabil backlinje och där kan varken Vermaelen eller Juan Jesus ingå. Jag har suttit och svurit fler än en gång åt båda spelarna och jag tycker egentligen inte någon av de två är värda att få bära Romatröjan. Dessa kan nog vara Sabatinis sämsta värvningar någonsin som Romas sportchef. Men det jag vill se är att Il Pupone får chansen i båda matcherna då detta kan bli de tre sista derbyna han någonsin kommer att spela. Han är fortfarande - vid fyrtio års ålder - en spelare som kan gå in och avgöra en match på egen hand. Han har en blick för spelet som få besitter och det är en spelare som har mer erfarenhet av derbyn än någon annan i laget. Men skulle Roma nu vinna dubbelmötet mot Lazio och gå hela vägen till en final så har man chans att bli historiska genom att bli andra laget i historien som vinner cupen och spelat samtliga matcher på samma arena. Det enda laget som har lyckats med detta var Juventus när de spelade samtliga matcher i Turin säsongen 1937/38. Detta är väl självklart inget spelarna tänker på när de kliver ut på gräset eller kanske inte ens överhuvudtaget, men det är ändå något som går igång inom mig när jag tänker på den tanken. Personligen tycker jag sådana rekord ger lite extra krydda och det är även sådant som man kan komma ihåg när man ser tillbaka i historieböckerna. Om Totti skulle göra mål i någon av dessa matcher så kommer han slå sitt eget rekord från senaste matchen mot Cesena där han genom sin straff blev den äldsta spelaren någonsin att göra mål i Coppa Italia.
Men med detta sagt så sitter jag och tror och hoppas på avancemang från semifinalen och drömmer om att Totti ska få lyfta Coppa Italia-bucklan ytterligare en gång på Olimpico. Vägen dit kommer inte bli lätt men jag hoppas att hela laget och Totti själv gör allt för att detta ska bli verklighet, för ett vackrare avslut kan inte jag tänka mig!
