Det hade aldrig hänt med Daniele De Rossi på plan
Det var fina scener utanför Trigoria igår. I och för sig lite ansvarslösa med tanke på anledningen till varför de befann sig där och inte på arenan, men det var lätt att se förbi det när Camminerò insieme a te tog över och bengalerna tändes.
Det var scener som gjorde att jag för första gången på evigheter kände något i kroppen överhuvudtaget, och det är jag tacksam för. För på senaste tiden har mitt känsloregister gått från stunder av eufori blandat med stunder av ilska och frustration till likgiltighet. Engagemangsgraden är på minus, trots att Roma haft en förvånansvärt fin start sett till förutsättningarna och förväntningarna. Trea i ligan ändå, det förutsåg ingen riktigt.
Men det där spelar ingen roll, för tabellplaceringar har aldrig spelat någon roll. Eller jo, men inte särskilt stor roll i alla fall. Många hävdar att bara förlorare säger så och kanske har de rätt, men det är vad det är. För det är inte det som fick mig att förälska mig i den här frustrerande, stundtals vidriga, sporten.
Det var istället det som hände på läktaren. Vilket såklart också var den den största anledningen till varför jag föll för just den italienska fotbollen och läktarkulturen. Självklarheten att andas fotboll, i alla åldrar, oavsett hur många Scudetton man har i bagaget. Och så grintan på planen. Supportrarna gav allt för laget och spelarna gav lika mycket tillbaka. Eller nja, men de försökte i alla fall.
Just därför gjorde Romas kollaps igår ont att bevittna.
För de där spelarna försökte ju faktiskt inte och varje löpsteg de inte tog, varje duell de inte gav sig in i och varje axelryckning efter bolltapp kändes som ett hån mot de som faktiskt bryr sig. De som slöt upp utanför Trigoria. Som gjort det oräkneliga gånger förr.
Och visst ska man inte dra för höga växlar av en match, men det handlar inte riktigt om poängtappet i sig. Det handlar snarare om hur respektlöst det är när man viker ner sig i ett derby trots kärleken som mottogs bara några timmar innan. Jag förväntar mig inte att Rick Karsdorps passion ska vara lika stor som supportrarnas, men jag förväntar mig att man visar respekt och inte tillåter sig själva att bokstavligen köras över av de största rivalerna. Förluster kan man se förbi men inte det där.
Alla ska hållas till svar för det som hände igår, även Fonseca, men en sak är säker: Det hade aldrig hänt med Daniele De Rossi på plan. Inte på det där sättet.
Även om världen inte går under och det kommer kännas bättre imorgon är jag helt säker på att det här derbyt inte kommer glömmas bort på ett bra tag, även om det var ett derby som spelades under urusla omständigheter. För helt ärligt, det var bland det sämsta jag sett på flera år. Och då pratar jag inte om de taktiska misstagen från Fonseca eller Roger Ibanez individuella misstag utan likgiltigheten från samtliga, även vår kapten.
Det finns en del som behöver förändras i dagens Roma för att laget ska bli komplett, men framförallt behövs någon som aldrig låter det där vi såg igår hända igen. Jag förväntar mig inte en ny Daniele, för det kommer vi aldrig få se igen, men ge mig någon som har åtminstone en gnutta av hans grinta.
