Det har gått ett år nu...
Drygt ett år. Drygt 365 dagar. Drygt 8760 timmar. Så länge sedan var det sen jag såg fotbollen och idrotten som jag minns den. Som den ska se ut.
Med publik på läktarna. Med ett pirr i magen. Med en känsla av samhörighet med alla sportintresserade där ute.
Jag är helt med på och har fullaste respekt att det finns så mycket vidrigare effekter av den här pandemin. Människor som dör. Familjer som splittras. Vårdpersonal som sliter som hjältar utan att veta när eländet tar slut. Plånböcker som ekar tomma. Föräldrar som har svårt att klara vardagen. Och så vidare. Och så vidare.
Fotbollen är i den mån en värdslig och oviktig sak. Men jag kan inte låta bli att reflektera över vad som hänt det här året. Med den där oviktiga saken som fått spela en sådan stor roll här. Ett år utan att trängas på en läktare. Ett år utan att, från soffan, känna någon slags samhörighet med de supportrar som tagit sig till Stadio Olimpico, i mitt fall.
För mig har fotbollen och idrotten alltid haft en väldigt stor plats. Det har varit en slags trygghet som alltid funnits. Oavsett hur livet gått upp eller ned har det funnits en fotbollsmatch till helgen att se fram emot. Eller för den delen en hockeymatch att gå på med lillebrorsan. Den längtan. Det pirret är i stort sett helt borta nu. Det blir bara en i raden av tv-matcher där spelarnas rop ekar mellan öde läktarsektioner. Skådespelet fotboll.
Intresset finns fortfarande där. Jag har koll. Jag följer mitt kära Roma. Men mycket annat tas med en axelryckning. Är det ett par spännande CL-kvartar? Äh, kan se highlightsen. Ska Mondo Duplantis slå världsrekord? Äh, ser det på Sportnytt ikväll.
Idag spelade Roma en fin lunchmatch mot Genoa. Jag knöt tyst näven när vår nye favoritmittback knoppade in 1-0. Skrev en tweet för att hålla igång surret med mina fina Romanisti-vänner.
Men samtidigt, det känns fortfarande oroväckande svalt. Utanför ett öde Olimpico hörs ambulanssirener som påminner om den här pandemi-vardagen vi lever i. Om allt annat hemskt som är viktigare än elva mot elva och en fotboll.
Jag vet inte hur fotbollen eller idrotten i stort kommer ur efter pandemin. Vad kommer vi ha lärt oss? Kommer det gå att trängas och jubla med tiotusentals andra på en betongläktare som är allt annat än kliniskt sanerad? Kommer vi kunna längta till att gå på fotboll utan oro att smittas eller smitta andra?
Jag vet inte. Jag känner mig sval. Jag vill bara ha det som vanligt igen.
