Dokument: Rudi Garcias orkester med Pjanic’ som dirigent
Säsongen har knappt börjat och missnöjet från mercaton ligger kvar som en stark odör. Roma försökte in i det sista att hitta en prima punta och samtidigt skeppa iväg Marco Borriello till fish and chipsens land. Trots anfallsdebaclet reser sig ett ljus på horisonten.
Roma har efter två omgångar tagit alla sex poäng och fortfarande inte släppt in mål. Spelet ser stabilare ut än någonsin. Framförallt har man haft en extra växel att lägga in om spelet går i lås. Efter två krampaktiga första halvlekar i båda omgångarna har man kommit ut som ett nytt lag i andra halvlek två matcher i rad. Bolltempot har varit högre och laget har varit rörligare. Mycket tack vare en viss bosnier på mittfältet. Ska man hitta någon spelare som tindrat klarast på Roma-himlen under säsongsinledningen så är det Pjanic’. Han var underbarnet och Ligue 1:s framtida fixstjärna. Han briljerade med en mognad och bollskicklighet på Lyons mittfält redan som nittonåring.
Dock stagnerade han i sin utveckling samtidigt som Lyon värvade in Yoann Gourcuff. Efter en höst på bänken hamnade han i Roma. Luis Enrique ville ha en mittfältsregissör alla Xavi till sitt Barcelona kopierade tiki-taka spel - han hade fått upp ögonen för Pjanic’. En oslipad diamant med ryggsäcken full av potential skulle han bli Romas Xavi. Han har under sina år i klubben blandat briljans med total osynlighet. Men alla med ett någorlunda fotbollskunnande kan skymta skimret av juvelen som döljer sig där. Förhoppningsvis är fotbollsgudarna med oss i år och välsignar hans fötter under en hel säsong. För faktum är att han varit briljant i inledning och att han lyser klarare än någonsin.
Tränarfrågan var en långdragen process. Efter att fått nej av tränare som Allegri, Mazzarri och eventuellt Blanc föll lotten på Lilles allenatore Rudi Garcia. Han lämnade en fantastisk femårssejour bakom sig med seger i ligan och ligacupen som höjdpunkt under 2010/2011. En tränare med offensivt tänk men långt ifrån lika naiv som en viss Zednek Zeman. Garcias fotbollsfilosofi är enkel: Disciplin i försvarsspelet och bollinnehav där mycket av spelat ska gå genom mittfältet. Under hans guldår i Lille använde hans sig av ett 4-3-3 precis som nu i Roma och det intressanta är likheterna med spelartyperna han använde sig av då och de han har till sitt förfogande nu.
Så här såg startelvan ut i Lille 2010/2011 och i Roma nuvarande säsong:
Landreau
Debuchy Rami Chedjou Beria
Mavuba Balmont
Cabaye
Hazard Gervinho
Sow
De Sanctis
Maicon Benatia Castan Balza
Strootman De Rossi
Pjanic’
Ljajic Florenzi/Gervinho
Totti
Här ser man tydliga likheter i spelarmaterial. En rutinerad målvakt är fundamental i Garcias lagbygge. Därav värvningen av De Sanctis. Garcia förespråkar en stabil backlinje med starka innerbackar och offensiva ytterbackar. I Lille hade han Rami och Chedjou till sitt förfogande. Spelare som påminner otroligt mycket om Benatia och Castan till spelstilen. Råstyrka, brytningssäkerhet och stabilitet är vad Garcia har som prioritet för sina innebackar. Som ytterbackar använde han sig av Debuchy och Beria. Den förstnämnda valde han att skola om från yttermittfältare till ytterback. Ett bevis på att han vill ha ytterbackar som besitter en otrolig kondition och som alltid ska följa med i anfallen. I år har vi sett Maicon glimra som i fornstora dagar och använt högerkanten som motorväg under inledningen. Balzaretti, ja var ska man börja. En ytterback som egentligen är fulländad i Garcias spelidé men som stagnerat helt i sin utveckling. Hans inlägg har varit obefintliga och hans självfortroende som bortblåst. Låt oss hoppas att han kan vakna upp ur sin dvala och nyttja hans enorma lungor och sluta sprida sina inlägg som en vattenspridare.
På mittfältet vill Garcia använda sig av tre olika spelartyper. En dammsugare, en box-to-boxspelare och en kreatör. Balansen på de tre spelartyperna var felfri i Lille men i Roma blir den fulländad. I Lille använde han sig av Mavuba i en defensivare roll på det centrala mittfältet. Hans roll var att städa framför backlinjen och starta uppspelen. De Rossi har under inledningen på säsongen haft en liknande fördelning. Rollen som sittande mittfältare passar Capitan futuro utomordentligt bra och han har äntligen börjat bevisa att han i sina bästa ögonblick är en av världens bästa på sin position. Den andra lite defensivare rollen tilldelades Balmont. En dynamisk spelare som agerade bollvinnare och stod för kraften. Inte olikt Strootmans roll i år. Strootman är en viktig spelare på många sett. Hans box-to-box spel och förmågan att göra det enkla är en ovärderlig ingrediens i årets Roma. Att han dessutom är en fantastisk närkampsspelare och bollvinnare förstärker bara faktumet av honom som en fulländad fotbollsspelare.
Den tredje och kanske viktigaste spelaren i Garcias filosofi är hans offensiva innermittfältare – hans diamant. I Lille använde han sig av Cabaye. Här vill Garcia ha olika element av spelskicklighet. Han vill ha en dirigent som kan styra tempot i matcher. Samtidigt ska spelaren vara otroligt rörlig och ha den där speciella blicken för spelet.
Under inledningen på säsongen har vi sett ett Roma som kan växla upp både bolltempo och rörelse. En ingrediens som saknats i tidigare upplagor - en ingrediens signerat Garcia.
Motsvarigheten till Cabaye stavas Pjanic’. Tidigare säsonger har Pjanic’ varit något isolerad på planen. Haft en otydlig roll och legat för långt ner i planen. Här är en förändring som jag tror är vital för Romas spel. Det sägs att Garcia tidigt ville använda sig av Pjanic’s kompetens som regissör. Dock ville han använda honom högre upp i planen. Misstaget av Enrique och Zeman att spela honom längre ner i planen begränsade hans kunnande. Gracias taktiska förändring att flytta upp honom 15-20 meter i planen har varit ett genidrag av vår nya professor. Pjanic’ har blivit rörligare, fått mer ytor och erhållit det ärofyllda uppdraget att agera dirigent i Garcias orkester.
I anfallsväg hade Garcia i Lille: Hazard, Sow och Gervinho. Eftersom att Gervinho var ett önskemål av Garcia och fortfarande är samma spelartyp behöver han ingen närmare presentation. Taktiken i Lille var tydlig. Garcia ville han en djupledslöpande prima punta. Han hämtade in Moussa Sow från Rennes. Sow vann skytteligan samma år med 25 fullträffar och genidraget var ett faktum. Omringad av två utmanande och snabba yttrar var Lille en riktig fröjd för ögat. Hazards framfart har nog inte gått någon obemärkt förbi. Återigen är likheten med en av Romas spelare kusligt påtagen. Adem Ljajic är Garcias Hazard. Hans trumfkort. En ytter som egentligen har alla förutsättningar att bli hur bra som helst. Ljajics enda motståndare är han själv. För allt finns där: Farten, kraften, skottet, tekniken och det ständigt utmanande av sin motståndare är alla egenskaper en världsklassytter behöver och som Ljajic också besitter.
Den enda pusselbiten som inte passar in i Garcias Roma 2013 vs Lille 2011 är prima puntan. Känslan är att han helst av allt hade velat ha en djupledslöpande nummer nio. Osvaldo passade inte in i profilen och skeppades iväg till kallare breddgrader. Borriello var på väg att möta samma öde men stannade tillslut. Kvar därtill finns Destro och Totti. Destro som har all potential i världen men har en allvarlig skada att komma tillbaka ifrån. Dessutom ett och annat fyspass innan han beträder Olimpicos matta igen. Är fortfarande fundersam kring Sabatini och varför han inte ringde upp Palermos galna dito Zamparini för Abel Hernandéz. Där hade Roma haft en ung, djupledslöpande anfallare med näsa för mål.
Men det Garcia inte hade i Lilles orkester var Francesco Totti. Han är inte god för några 20 mål och löper i djupled gör han inte särskilt ofta heller. Men här får han den störste musikern genom tiderna. Mannen som kan spela på alla instrument och ändå frambringa den ljuvligaste av musik. Totti är både Garcias joker och akilleshäl. Används han på rätt sätt som han gjort i inledningen på säsongen kommer hans spelintelligens, skarvar och instick bidra med tvåsiffrigt antal assist till Romas rörliga ytterspringare.
Nackdelen kan vara att han ofta tenderar att falla lite för långt ner i planen och låsa övriga spelare. Men egentligen struntar jag i hur han används, för Totti är Totti. Han är man och fotbollsgud i ett. Han är vår kapten, vår bandiera och vårt Roma. En tid utan Totti existerar inte.
Med tanke på att Lille under sitt år på tronen i Frankrike mäktade med 68 mål(näst bäst i ligan) samtidigt som man släppte in näst minst bevisar hur taktiskt kunnig vår nya allenatore är med rätt spelarmaterial. Balansen av laget är nyckeln i hans filosofi. I Roma har han alla verktyg att lyckas. Jag ser med stora förhoppningar fram emot säsongen då Garcias orkester spelar vackrast musik i Serie A och Pjanic’ ska agera dirigent åt sina musiker.
