En sammanfattning av AS Romas säsong 2021/2022 (Del 1)
På det stora hela måste jag ge med beröm godkänt till Mourinho och Roma för säsongen som helhet. En sjätteplats i Serie A, respass mot Inter i Coppa Italia och vinst i den så kallade Conference League är inte mycket mer man kan begära av den spelartrupp som fanns till portugisens förfogande. För att nå omdömet Väl godkänt hade vi behövt nå en CL-plats, men det hade varit ett närmast mirakel om så skulle skett.
Så klart inleddes säsongen redan under sommaren med mercaton och Thiago Pinto fick sannerligen slita för sin brödföda då tidigare DS sannerligen hade bunkrat upp med en drös av spelare som är/var minst sagt mer eller mindre odugliga eller i alla fall inte på en nivå eller skede i sina respektive karriärer där det fortfarande fanns tillstymmelse till progression eller användning längre. Utan att inbördes ranka dessa kan nämnas N’Zonzi, Ünder, Kluivert, Pau Lopez, Olsen, Pedro, Antonucci, Cetin och Florenzi. Extra stort besvär var det självfallet att bli av med Pastore som under sina tre säsonger med oss gjorde 12 starter och 18 inhopp (all speltid var i stort sett för att någon annan klubb skulle tro att han var i speldugligt skick) och kostade oss €24m i övergångssumma och €4,5m/säsong netto (vårt sämsta köp någonsin?). Andra spelare som under sommaren försvann var Edin Dzeko som trots allt måste kategoriseras in som en av våra bästa spelarköp någonsin, även om han kommit till vägs ände hos oss. Andra spelare som bör nämnas är Fazio som även han totalt sett levt upp till professionalism, men sakta men säkert tappat den lilla mikroskopiska snabbhet han i sin ungdom haft och absolut inte längre skulle klara av ett högt, eller någorlunda högt försvarsspel. Han hamnade i Mourinhos frysbox tillsammans med vårt fullständigt usla inköp från Inter Santon. Fazio och Santon lattjade runt på Trigoria tillsammans under hösten, men Fazio lämnade till slut snyggt för Salernitana och Sabatini, men Santon vägrade att hitta någon enda form av lösning och rivning av sitt ”kontrakt”. Givetvis jobbade Pinto fram fler lösningar för spelare som inte längre hade en framtid hos oss, men den genomgången lämnar jag över till någon annan.
Till ”arrivals” började vi med Eldor Shomurodov, en för mig okänd uzbek från Genoa som kostade oss €18m. Visserligen öppnade han starkt i sin första träningsmatch och gjorde mål utan att ens ha tränat med laget i förlustmatchen mot Betis, men med tanke på hans totala speltid och vad han presterade så anser jag att priset vi betalade var för högt.
Tidigt köptes även Rui Patricio in från Wolverhampton, ett i början kritiserat köp, men när hela säsongen summeras var han totalt sett vår absolut bästa värvning för säsongen. Pau Lopez som efter derbyt säsongen före tabbade sig och i stort sett aldrig lyckades hålla nollan längre fick en ersättare som höll 15 nollor i Serie A och organiserade vårt försvarsspel som tidigare varit milt sagt som ett hönshus, till ett välstrukturerat och noggrant kontor.
Tack vare, eller på grund av Leonardo Spinazzolas i EM skadade hälsena tvingades Pinto hitta en ny vänsterback då Calafiori inte ensam skulle klara den uppgiften. I brasilianska Palmeiras hittades Matias Vina, som inledde starkt, men som efter hand mer och mer försämrade sitt spel och sin beslutsfattning och fick under våren allt som oftast nöta bänk, med endast femminutersinhopp på slutet för att stänga ner matcher och döda tid. Totalt sett en ok värvning, men inget som ger CL-vibbar över tid.
Så till den sista större värvningen under sommaren, endast fem dagar före premiären mot Fiorentina, Tammy Abraham. Jag som inte följer något annat lag än Roma och definitivt inte PL visste egentligen inte någonting om denna spelare förutom att han hade ett hyfsat målfacit, en massa utlåningar och mycket bänknötande i Chelsea. En insatt vän sågade dock honom jäms med fotknölarna så mina förhoppningar var inte så högt satta. Med facit i hand så här efter säsongen så måste ju självklart Abraham få Väl Godkänt i betyg, mycket för sin målskörd, men även för sitt ofta uppoffrande spel och sin förmåga att spela genom smärtor. Dock finns det stora likheter med Dzekos sista år i rödgult, med avsaknad av uppspelspunkt och till viss del sitt rörelsemönster. Klart att det inte är lätt, det menar jag inte, men Abraham är ännu så länge inte en startstriker i ett lag som spelar i CL och det är där jag vill att vi ska vara som klubb. Han måste vara mer flitig i gymmet, men också bli betydligt snabbare och inta en starkare killerinställning.
