En sammanfattning av AS Romas säsong 2021/2022 (Del 2)
Vi flög snabbt ur startblocken och vann våra tre första matcher i serien och några kvalmatcher till Conferenceleague, annars svajade resultaten under hösten med höga toppar och avgrundsdjupa dalar. Jag tror jag missade min första Romamatch på si så där 10 -15 år då vi begav oss till Bodö för gruppspelsmatch i Conferencen. Den matchen blev kanske en av de största vattendelarna i Romas historia och kanske även i Mourinhos karriär. 1 - 6 med i stort sett andraformationen, men det var inte att vi förlorade med stora siffror, utan det var hur vi förlorade. Några spelare hamnade därefter längst in i frysboxen medan andra hamnade direkt på skräphögen. Gonzalo Villar, Borja Mayoral, Bryan Reynolds, Ricardo Calafiori, Amadou Diawara och Ebrima Darboe där de fyra första försvann till nya klubbtröjor och de båda senare som lök på laxen drog till de Afrikanska mästerskapen intog plats ett och två, eller om det var delad första plats på Mourinhos shitlist. Vill minnas att de inte fått en endaste sekunds speltid under hela våren. En som dock inte drog iväg till ovan nämnda mästerskap var den från juniorerna uppflyttade Felix Afena-Gyan. Han chockade oss (och sig själv) med två grymma mål i samma match mot Genoa och ville inte svika Mister och valde därför att stanna kvar i Rom och kriga för laget. Huruvida han kommer att bli en storspelare eller inte står ännu skrivit i stjärnorna, talang finns, men det kommer att behövas slipas rejält på denna diamant om det ska kunna gå. Mycket speltid blev det dock under våren, t.o.m. mycket mer än vad Shomurodov fick. En utlåning vore väl bäst i alla fall den kommande säsongen. Zalewski var också en spelare som visserligen kom upp förra säsongen och gjorde några matcher, men som denna säsong först tog sig in i truppen och sen nästan var given i startuppställningen under den senare halvan av säsongen. Detta främst beroende på att Vina och EL Shaarawy kom helt ur form, men även för att Spinazzola alltjämt var skadad. Zalewskis säsong måste väl betraktas som en succé då han dels är ung, men framför allt att han sattes på en för honom ny position. Det finns så klart mycket mer att utveckla och förbättra, men fortsätter utvecklingen i denna riktningen ser jag en stor potential i den unge polacken. Andra som kom upp från primaveralaget var Edoardo Bove, en Danielle De Rossi-typ med enorm kapacitet för mittfältet och Cristian Volpato som även han fick känna på Olimpicos gräs vid något tillfälle kan och kommer nog mest att tjäna på en utlåning för att få rimligt med speltid.
Efter utrensningen vid vinterfönstret plockades Sergio Oliviera och Ainsley Maitland-Niles in för att stabilisera det centrala mittfältet och kunna avlösa våra wingbacks. Niles fick inleda sin första match till höger och gjorde det helt ok, men allt som oftast blev han placerad till vänster och där kändes han inte bekväm och inspirerad. Under de senaste månaderna blev det mest bänk och där gjorde han sig nog bäst. Oliviera är inte den mest tekniska spelaren, men han vet hur och var man ska stå och hans rutin gjorde att hela vårt grundspel blev solitt och vägvinnande. En flopp och en flipp vid vintermercaton således. Kvar på wingbackssidan finns Rick Karsdorp, som visserligen förbättrat sig något defensivt, men som tappat mycket offensivt inte gjorde sin allra bästa säsong. Om vi ska utmana om Champions Leagueplatserna måste det uppgraderas på flankerna för inte duger det med 0 mål och två assist som Karsdorp bara kom upp i. El Shaarawy gjorde några bra insatser i inledningen av säsongen, men efter några skador och några hyfsade insatser från Vina under hösten och sen Zalewski under våren satt vår €3m/säsong-spelare i stort sett uteslutande på bänken. När han väl kom in i några få matcher var han förutsägbar och fick aldrig möjlighet att komma i något som ens liknade matchform.
Mourinho spelade ett högt spel när han vägrade att tillåta att Fazio ens tränade med laget då vi endast hade fyra mittbackar till vårt förfogande. Allt som oftast spelade vi med tre av dessa och det var mycket imponerande att Kumbulla kom tillbaka från sin visit i frysen efter den första Bodömatchen. Ibanzes är Ibanez och han blandar bländande aktioner med horribla, Mancini är Mancini och han blandar däremot inte mycket, utan han smäller på oavsett vem han möter. Smalling var inte bara Smalling, denna säsongen var han Super-Smalling som kom tillbaka till det spel han visade upp under sin första säsong 2019/2020. En imponerande säsong där han styrde försvaret tillsammans med Rui Patricio.
På det centrala mittfältet svajade det allt som oftast också, där Veretout öppnade säsongen urstarkt med fina insatser och några snygga mål. Tyvärr höll detta inte i sig utan vår fransman förpassades oftast till bänken där han startade från mest hela tiden, särskilt under våren. I stället valde Mister att spela med vår nya spottkopp Christante (efter att Bruno Peres och Juan Jesus lämnat) som gett oss flest gråa hår och starkast hjärtflimmer ihop med Henrikh Mkhitaryan, Lorenzo Pellegrini eller Sergio Oliviera. Oliviera redan nämnd, men både Mkhitaryan och Pellegrini gjorde ofta väldigt fina insatser defensivt, men framför att offensivt. Armeniern dock småskadad emellanåt och det märktes när han var frånvarande. Pellegrini har under innevarande säsong vuxit ut till en äkta Romersk kapten, likt Di Bartolomei, Gianinni, Totti och De Rossi. Hans hemlöp i 91:a minuten i hemmamatchen mot Venezia kapslar in allt. Efter att ha toklöpt ca 70 meter räddade han oss från ett givet mål i nacken och då också ett givet nederlag. Där och då vann han över mig totalt. Lägg till att han övat på frisparkar och hörnor så är han ett av våra absolut farligaste anfallsvapen, totalt 22 poäng under säsongen.
På vår offensiva sida kom även efter en stund bland de frysta findusärtorna Carles Perez ut och gjorde några acceptabla insatser på planen, men den största insatsen var väl att han lyckades vinna tillbaka Mourinhos förtroende och fick speltid på slutet. Starkt gjort, kanske främst även för att den spanska kolonin i Roma var decimerade från fyra till en. Nu har väl dock Perez spelat sin sista match för oss och det är bra att önska lycka till någon annanstans. Villar återkommer till huvudstaden efter utlåning , men det blir nog mest för att samla ihop sina pinaler. Så har vi då bara Nicolo Zaniolo kvar, vår kassako, som likt Dr Jekyl och Mr Hyde blandar och ger, inte bara från match till match utan från minut till minut, eller kanske även från sekund till sekund. En sällan skådad talang, men som på ett ofta egocentriskt sätt mest spelar för sig själv och sin egen statistik än att han spelar för laget. De ständiga skotten ur alla vinklar och det eviga tjafset mot domaren för uteblivna frisparkar drar ner hela laget och det märks tydligt på medspelarnas uppgivna gester. Ibland blir det bättre att skiljas åt, casha in och sen gå vidare.
