En sammanfattning av AS Romas säsong 2022/2023 (Del 2)
Vi hade bara fyra spelare i som blev uttagna till de olika ländernas VM-trupper, Vina, Rui Patricio, Zalewski och så klart Paolo Dybala som rehabbat en lårskada som han slog upp efter att ha slagit in en straff i Serie A. Under VM-upphållet for resten av truppen med Mourinho i spetsen på turné till Asien och sen vidare till Portugal. Mile Svilar stod i kassen i fyra av fem träningsmatcher som genomfördes innan Rui Patricio kom tillbaka från VM och stod i den sista matchen. Svilar såg minst sagt svag ut, kändes överviktig, orörlig och framför allt osäker. Spelet i övrigt lämnade massor över att önska, man hoppades på att något mirakel skulle hända på transfermarknaden. Även om man känner för spelarna som individer så hade det visat sig att allt för många ratades av Mourinho, vilket spelmässigt var löjligt uppenbart. Att betala ut löner till spelare som inte gjorde skillnad eller ens bidrog är ju inte hållbart vilket gjorde att Pinto fick mer att göra. Ett problem som behövde lösas var vår arroganta holländare som visade sitt uppenbara missnöje när han fick starta från bänken borta mot Sassoulo. Provocerande småjoggade hem efter en misslyckad aktion vilket sen slutade med att Sassarna kvitterade till 1-1. Mister fick ett totalt sammanbrott och höll inte tillbaka på presskonferensen efter matchen. Holländaren nämndes inte vid namn, men han kallades oprofessionell och blev genast Persona Non Grata. Efter tidig semester (och personliga hot från tifosi utanför sin egen bostad) drog holländaren till hemlandet. Flera klubbar vill låna spelaren, men Roma ville ha ett bokslut och inte problemet under mattan. Några spelare blev vi av med, de flesta temporärt utskickade på lån, Shumodorov, Vina, Tripi och slutligen problembarnet Zaniolo. Zaniolo fick visserligen speltid de första matcherna efter uppehållet, men när han vägrade att lämna till Bournmouth fanns det inte tid för andra klubbar i topp 5 ligorna att agera, utan det blev väldigt oväntat en transfer till Turkiet och Galatasaray eftersom de hade sitt transferfönster öppet längre än övriga. Det har redan skrivits tillräckligt om honom så jag släpper det där. På kontot in fick vi Ola Solbakken och Llorente, den förste visade sig väldigt ringrostig, men också oteknisk och svårplacerad. Medan den andre spelade upp sig efter hand, men hade även ett lite längre skadeuppehåll.
Serie A drog igång precis efter nyåret och resultatmässigt gick det bra med några segrar, men även den mirakulösa upphämtningen och kvitteringen mot Milan på bortaplan. En rejäl boost för laget och i bortamatchen mot Napoli någon omgång senare föll vi orättvist efter en grym bra insats. Nu började en galen period av matcher i stort sett tre stycken per vecka och truppen mattades av successivt. Någonstans tvingades Mourinho att välja spår och det blev Serie A och Europa League. Cremonese stod på tur i Coppa Italia och där luftades truppen till följd att vi åkte på en pinsam hemmaförlust inför fullsatta läktare. Som vanligt blandade Roma sina resultat likt en croupiers Las Vegas, starka insatser i Europa League och även i en hemmavinst mot Juventus där Mancini bombade in segermålet med ytterligare en förlust nu i serien mot Cremonese, men även i hemmamatchen mot Sassoulo där Kumbulla stod för säsongens kanske sämsta ingripande. Liggandes ner fick Berardi en gammal hederlig spark i röven inne i vårt egna straffområde när vi hade kontroll på bollen. Straff och utvisning, jo tjenare…
Dybala fick småskadad hoppa in direkt när den andra halvleken startade. Trots 1-3 underläge och 10 man vann vi andra halvleken och kanske var det en av de bättre halvlekarna under säsongen. Starka lag som Salzburg och framför allt Real Sociedad slogs ut i EL, men i Serie A haltade vi vidare mot en ny förlust i derbyt där Ibanez lyckades dra på sig två gula kort, det andra ca 70 meter från eget mål. Hans självförtroende åkte rätt ut genom fönstret eller om det var ner i toastolen och återficks aldrig för resten av säsongen. Feyenoord manövrerades ut efter förlängning och en makalös prestation av Dybala, men för övrigt befann vi oss i en streak på sju (7!) raka matcher i Serie A utan seger. Sju poäng skiljde oss från CL-platsen och det fanns verkligen enorma tillfällen att ha löst det med råge. Europa League-semin mot Leverkusen var likt övriga andra matcher i detta slutspelet extremt jämna bataljer, men det gäller att göra mål på sina chanser, vilket vi gjorde, men inte de. Final därmed mot Sevilla som vi all vet hur den slutade. Under matchens gång var jag inte allt för upprörd över domare Taylors och VAR-rummets representanter, men att se de avgörande situationerna spelas upp på nytt måste man ställa sig frågan om saker och ting gick rätt till.
Säsongen fick dock ett halvlyckligt slut då vi vann mot Spezia i sista omgången och slapp sjundeplatsen som hade inneburit Conference League och potentiellt resor till Färöarna, Baku eller Nordkap.
