Erik Lamela - född för att spela
2004 fick Barcelona upp ögonen för ett bevingat, bolltrollande barn. Sju år senare skrev Erik Manuel Lamela på för Roma. Nemrud Kurt berättar historien om en av världens mest spännande spelare.
Kanoner från norr, kanoner från söder. Napoli och Inter, Milan och Lazio. Och Roma. Alla deltog i striden om Argentinas unge guldgosse. När krutröken lagt sig gick en grånande general i täten, och han visade stolt upp sin nyrekryterade soldat. Roma vann striden om Erik Lamela. För närmare 200 miljoner kronor lyckades man skeppa över honom från andra sidan Atlanten, från ett River Plate som flyttats ner till andradivisionen i Argentina för första gången någonsin. Lamela anlände till Rom med förväntningar av orimliga mått på sina axlar. Bland alla spännande värvningar i Romas gryende projekt var han kronan på sportchef Sabatinis verk. Varför? För att Lamela var exceptionell. Han föddes för att spela fotboll.
Sagan börjar i den argentinska huvudstaden Buenos Aires. Lille Erik växte upp med ett stort fotbollsintresse, och tidigt stod det klart att han sedan födseln också välsignats med en talang för spelet. Han var speciell. Hans hår nådde ner till ryggens nedersta del, hans tänder liknande kaniners – och hans vänsterfot förde tankarna till en gänglig Diego Maradona. Som sjuåring började han briljera i River Plate, och tolv år gammal åkte Lamela över till Spanien för att spela turnering. På plats fanns scouter från Barcelona, och snart erbjöd dem utbildning, arbeten och boplats för hela familjen Lamela om de flyttade över till den katalanska delen av Spanien. En ny Messi-övergång var i sikte, men efter överväganden familjen emellan tackade Erik nej. Pappa José förstod visserligen vilken stortalang han uppfostrat, men mamma Miriam ville inte tynga ner Erik med press i så tidig ålder:
- I den här åldern ska fotboll inte kännas som något sorts ansvar, utan ren glädje. Jag vill inte att han ska känna att fotboll är ett jobb redan nu.
Lamela stannade i River. Han övergick snart från liten pojkspoling till lovande yngling. Tillsammans med tre år äldre Javier Pastore målades han upp som Argentinas näste storspelare. Gigantklubbarna tog nummerlappar, och kön gick plötsligt rasande fort fram när River Plate åkte ner till andradivisionen. Det fastställde ett redan självklart faktum. Lamela gick inte att behålla. Samtidigt struttade Romas sportchef Walter Sabatini runt i sitt älskade Sydamerika. Med sitt skarpa öga för talanger hade han fått syn på Lamela, och trappade nu upp tempot i försök att signa honom till italienarnas nya projekt. Roma rustade nämligen för strid efter ett helt 2000-tal smockat av snöpliga andraplatser. 2011 skulle vara starten på en förändring. Luis Enrique hämtades in för att införa ett tiki-taka-tänk i spelsystemet, Maarten Stekelenburg värvades för att som sista utpost ge stadga åt ett darrande försvar – och Erik Lamela skulle bli kronan på verket. Efter flera turer fram och tillbaka landade summan på 200 miljoner, och Lamela landade i Rom som en nittonårig supertalang.
Debuten dröjde, men när det begav sig presenterade Lamela sin begåvning omgående. Hemma mot Palermo skruvade han in matchens enda mål med sin känsliga vänster. Motorn var igång, men hackade förståeligt nog av både nervositet och misslyckande av anpassning till den italienska fotbollskulturen. Den mentala aspekten spökar alltid för unga talanger, och Lamela var inget undantag. När lille Erik skulle bli store Lamela på Europas stora scen ville han för mycket och värderade för fel. Han gjorde poäng och han var närmast självskriven i startelvan, men det syntes tydligt att han behövde tid för att hitta sitt rätta jag. Ständigt upphaussad i Argentina som kvarterets och sedan landets mest spännande talang anlände han nu till ett Roma där han stod i skuggan av Totti och till ett Europa där han matchades av Eden Hazard och Mario Götze, för att nämna några. Men Lamela är intelligent, och Lamela är ödmjuk. Han utvecklades i sin egen takt och i år har det gått bättre.
Under Zdenek Zemans hänsynslösa offensivlusta och expertis i att få fram det bästa av talanger blommade Lamela ut till en av Serie A:s bästa spelare. Under hösten var han stundtals glimrande och uppvisade ett register lika brett som spetsigt. Han fullkomligt flöt fram på planen. Vänstern serverade passningar och smekte in bollar i bortre hörn, och huvudet slog till två gånger om mot Milan i 4-2-pulvriseringen. Hittills är Lamela uppe i 14 mål på 28 ligamatcher, alltså mål i varannan match. I landslaget, där Lamelas hittills enda framträdande kom i maj 2011, har den stenhårda konkurrensen hindrat honom från att få chansen. Men i storklubbarnas ögon är han redan tillräckligt bra. Real Madrid är i farten och från Manchesters röda del gillar Sir Alex vad han ser. Roma har valt så fel vägar i sin jakt på identitet och framgång att det snart är en tidsfråga innan Lamela byter upp sig till en större klubb. Eller axlar han Tottis mantel och blir en ikon i den eviga staden? Tiden gäckar. Vi vill se in i framtiden för att få svaret på Lamelas utveckling och klubbadress, men vi får nöja oss med hans egna ord från det förflutna:
- Jag kanske har blivit upplärd att spela, men alla föds för något – och jag föddes för att spela fotboll.
