Federico Balzaretti - en andra chans
Varför jaga det gäckande guldet när diamanten ligger framför våra fötter? Federico Balzaretti må ha stått för en svag säsong, men kan fortfarande bli en tillgång i Rudi Garcias Roma.
Det heter att fotbollen inte är en sport på liv och död, utan mer än så. Varför är den då mänsklig nog att kunna föra rivalsupportrar samman när en spelare tar sina sista andetag på planen? Det sägs att fotboll handlar om talang, men lika mycket spelar mentalitet och psykologi in. Hur skulle vi annars kunna förklara så många glimrande ynglingars sönderfall innan de ens hunnit slå igenom? Sporten kräver förståelse om människan, och människan förtjänar nästan alltid en andra chans. Federico Balzaretti kanske inte förtjänar upprättelse efter sitt bedrövliga debutår i Roma, men ibland måste man ta det man vill ha.
Kvalificerat svammel? Äh, fotbollen fungerar som förstoringsglas för att förstå det mesta på den här planeten. Uppgjorda matcher i Nigeria? Hela landet genomsyras av genomrutten korruption. Galacticos i Madrid? Jo, president Perez använder fotbollen som vapen för att masa sig in i de finaste rampljusen. Eller ta en sån grej som att Balzaretti spelar med nummer 42 på ryggen som en hyllning till sin far född 1942. 39 år gammal fick pappa Balzaretti en son och döpte honom till Federico. Sprungen ur Turin-trakterna började pojken spela för arbetarklassens fotbollslag som en gång i tiden stoltserat med Italiens slagkraftigaste startelva. Torino blev Balzarettis första anhalt, och efter det har rivalen Juventus, fräna Fiorentina och pulserande Palermo turats om att skicka ut honom som ytterback på vänstersidan. Han har klättrat till landslaget och var tongivande i fjolårs-EM. Och sen?
Hans övergång till Roma bådade gott på många sätt. Han var italienare, han kunde ligan och visst var han en duktig fotbollsspelare. Välsignad med enorma lungor och lika skicklig offensivt som defensivt stod supportrarna enade i frågan om Federico Balzaretti. Men någonting gick snett. Trots en lovande försäsong blev han plötsligt en säkerhetsrisk, och då fungerade inte ens tränare Zemans höga press som bortförklaring. Balzaretti var virrig och vimsig. Inläggen var bedrövliga, försvarsspelet kantigt och klumpigt. Snart sattes han på bänken. Marquinho, Torosidis och Dodo misslyckades att göra vänsterbackspositionen till sin egen – och i derbyfinalen mot Lazio stod plötsligt Balzaretti i startelvan igen. Han blev utbytt i den 76:e minuten utan att ha uträttat något av värde.
Många romanisti är överens om att en ny ytterback behövs för att ersätta Balzaretti. Dodo är för ung och ojämn, Marquinho hör hemma högre upp och Torosidis spelar helst på andra kanten. Om jag delar fansens åsikt? Nej, även om jag förstår den. Romas värvningar har visserligen imponerat så här långt, men genom realismens glasögon ser jag inte hur vi ska få över en bättre vänsterback. Klubben bör dessutom prioritera en målvakt och en anfallare, och nog borde jakten på en VM-biljett till nästa sommar få den gode Federico att tända till och komma upp i normal standard. Allt är upp till Balzaretti själv, men jag tycker att vi ska stå enade bakom honom så som vi gjorde för ganska exakt ett år sedan. Fotbollen är skoningslös, men tillräckligt mänsklig för att kunna ge vissa spelare en andra chans.
