Från en annan planet
Tiden stannade. På en bråkdelssekund stod allting still. I ljusets hastighet skickade han upp en glödande projektil mot nättaket och allt exploderade. Roma slog Juventus och Francesco Totti är störst för att det är som det är och det blir som det blir.
I en galax långt, långt borta smiddes en konstnär för att trollbinda en planet i fjärran. Den 27 september 1976 såg hans dagens ljus, med en framtid utstakad för att leda en passionerad och titelfattig farkost rakt in i solens glödande famn. Igår vaknade han, 36 år gammal, med nedslagen hoppfullhet över det kommande hindret: en svartvit dödsstjärna stod i vägen, tillsynes orubblig och mäktig nog att skjuta den rödgula farkosten i sank. Han var nedslagen men hoppfull. Eller så visste han, hela tiden. Femtiofem minuter in i striden fryste han tiden i universum och från en brinnande skara någonstans i söder hördes dånande jubel.
Roma gick in i mötet med Juventus utan egentligt hopp. Den väloljade maskinen från Turin saknade sin kronprins Claudio Marchisio men resten av kugghjulen var där: Gigi Buffon utstrålade pondus ikapp med sitt leende, Mirko Vucinic möttes av en öronbedövande visselorkan och i försvaret spände Italiens mest fruktade backlinje bröstkorgen för att stånga iväg en bunt inbillare. För visst har det känts som att säsongens Roma förvandlats till just inbillare. Pablo Daniel Osvaldo lallar runt på planen och fokuserar mer på frisyren än avsluten, Marteen Stekelenburg kräver en plats som förstamålvakt utan att ha gjort sig förtjänt av den och Daniele De Rossi – försjunken i depressioner – verkar tro att hans namn garanterar given startplats. Igår efter slutsignalen skimrade De Rossis ögon av tårar. Igår förvandlades inbillarna till bländande karaktärer.
Osvaldo såg ut som ett fullblodslejon och satte tänderna i svartvita byten, Lamela bjöd på trollerikonster som en argentinsk underhållare. Torosidis uppträdde som en grekisk gud när han krigade kopiöst från ena sidan stridsfältet till andra, och pojkspolingen Marquinhos bredde ut sig som en orubblig brasiliansk mur. Andreazzoli, som verkar ha vunnit truppens respekt genom att sänka sig till samma hierarkiska nivå som spelarna, gav Pjanic fortsatt utrymme att operera i mitten med sina silkeslena fötter, och Stekelenburg behövde bara en gnutta självförtroende för att tippa ut Andrea Pirlos briljant slagna frispark. Roma gick framåt, Roma trodde på sig själva. Då kom tecknen på utomjordiskt liv, beviset på att AS Romas kapten är ett unikum som saknar motstycke i fotbollsvärlden. 36 år gammal gäckar han motståndarna gång på gång och fortsätter förgylla sina supportrars vardag med storslagen elegans, med övermänskliga prestationer som får tårarna att tränga fram ur våra oförstående ögon.
Tio minuter in i andra halvlek slår Pjanic en misslyckad frispark. Bollen dimper ner framför Francesco Totti. Han ställer sig reaktionssnabbt i rätt position och drar iväg en genomborrande projektil rakt mot dödsstjärnans känsligaste punkt. Juventus, och världens bästa målvakt Buffon, hann inte ens fatta vad som slagit dem. Tottis missil överträffade ljusets hastighet, susade med en så rasande snabbhet att reprisbilderna knappt hängde med. Sen sprängde han ljudvågornas barriärer av bara farten när farkosten exploderade i rödgul eufori, när medpassagerarna stormade efter honom för att fira i genuin glädjeyra. Högtalarna och läktarna turades om att monstruöst skandera hans odödliga namn, och trots att matchen tidsmässigt inte var avgjord visste Totti att den egentligen var det. Det hade stått skrivet i stjärnorna som han avläst på vägen till vår galax. Och det var lika menat att Roma inte skulle göra några fler mål, att Totti skulle bli ensam eminent på universums upphöjda tron. Totti är störst för att det är som det är och det blir som det blir. Han må aldrig ha fått sitt erkännande som planetens bäste, men varför skulle han behöva det när han är från en annan planet?
