Francesco Totti.
Jag sätter mig ner vid datorn efter förlust mot Parma, nollade på Tardini. Blir lite smått irriterad över insatsen men inser snabbt att fotbollen fortfarande inte är likadan utan publiken, utan Curva Sud, och utan Francesco Totti.
Jag satt med min bror framför teven för första gången när jag fick syn på en spelare med långt hår, med nummer tio på ryggen, strumporna långt nerdragna som bara han kunde.
Vid varje bolltouch kände jag bara "wow" vad är det här för spelare? Det var yttersidor, det var klackar höger och vänster. Nån tunnel här och där på någon stackars försvarare.
Det såg så satans enkelt ut, han liksom flöt fram på planen. Jag kommer ihåg hur jag försökte efterlikna honom när man själv stapla ut på fotbollsplanen, men i ärlighetens namn gick det sådär.
Men på något sätt så var det ändå det jag skulle göra, jag skulle se Roma med Totti på planen. Taddei ute till höger. De Rossi och Pizarro på mitten. Claudio Ranieri vid sidlinjen som manade på det så fina laget.
Under mina år som supporter till Roma har jag ännu inte upplevt en titel. Jag har dock fått uppleva några år som tvåa efter Juventus, en semifinal i Champions League, ett ex antal vinster över Lazio.
Men framförallt har jag fått se Totti in action, jag har sett honom springa i djupled bara tre dagar efter han fyllt 38 och chippa in 1-1 mot Manchester City. Jag har sett honom kvittera derbyt, ta upp telefonen och ta den så kända bilden med curvan. Jag har sett honom bokstavligen skjuta sönder målet mot Juventus 2013.
Sen så finns det såklart mål som man sett på video, volleyskottet mot Sampdoria, chippen mot Lazio, you name it.
Sen finns det avsked jag sett för många gånger, hur folket stannade kvar på Olimpico för att höra hans tal. Alla grät (såklart).
Hur han stannade upp mellan meningar, samtidigt som curvan tog ton. Fan det går än idag inte släppa hur vackert det var och är när man kollar tillbaka på det.
Men det finns ett par meningar där det brister varje gång, i alla fall för mig. "Jag kommer inte längre att underhålla er med mina fötter, men mitt hjärta kommer alltid att vara med er": säger han och pustar ut.
"Nu, kommer jag att gå ner för trapporna, gå in i omklädningsrummet som välkomnade mig som ett barn, och jag lämnar som en man"
"Jag är stolt och glad över att ha gett er 28 år av kärlek":
Och låt oss aldrig glömma att det kommer aldrig bli detsamma utan Il Capitano, Er Pupone eller vad ni nu vill kalla honom.
Francesco Totti, Roma per sempre.
