Gästkrönika
Jag är född i november 1987, vilket innebär att jag var 6 år gammal när fotbolls-VM 1994 spelades i USA där vårt blågula landslag skapade fotbollshistoria. Som 6-åring var det otroligt stort att få sitta upp mitt i natten tillsammans med släktingaroch kolla på fotboll. VM år 1994, mästerskapet som var fullt av profiler, även de små länderna hade stora namn i sina lag och i Sverige pratades det för det mesta om Sveriges framgångar och det brasilianska landslaget. 1994 var året då mitt fotbollsintresse i allmänhet och mitt intresse för italiensk fotboll i synnerhet väcktes till liv. Sedan dess har jag mer eller mindre varit tokig i detta fenomen där man på en grön yta med vita linjer tampas om att få en boll i det andra lagets nätmaskor. Där och då så fastnade jag för Roberto Baggio, mannen med den lilla flätan och de snabba Diadora-skorna som man sedermera köpte en kopia av med en tryckt Baggio-autograf på. De flesta i vårt pojklag hemma i södra Malmöförorten Lindeborg hade Baggio-skorna och givetvis hade vi dessa i grusmodell eftersom det var det underlag vi höll till på. Ett par år och flera tusen bollsparkar senare, i slutet på 90-talet upptäckte jag en spelare som var något alldeles extra. Han var extraordinär på alla sätt, han rörde sig med elegans och pondus. Han hade en högerfot som var bortom denna värld och han hade en blick, både bokstavligen och för spelet som jag aldrig tidigare skådat. I den rödgula dressen upptäckte jag Francesco Totti…
Vad han sedan åstadkommit är för stort för att jag på något sätt skall kunna sammanfatta det rättvist men jag måste ändå få skriva av mig för idag så rann det över totalt. Totti är förutom en extraordinär fotbollsspelare Den(DEN!) absolut störstakulturbärare jag någonsin upplevt. Totti är på något sätt symbolen för en hel klubb, en hel stad och för många romanisti, en hel själ. Han har förbluffat oss med sin evighet, sin förmåga att rädda oss när vårt hjärta blöder och han ger oss framförallt det vi behöver mest som romanisti, stolthet! Jag önskar att jag fick träffa honom, inte för att stå och gapa och vara förbluffad, utan för att innerligt, verkligen verkligeninnerligt få tacka honom för allt han har gjort. För mig personligen är han gud, för han har fått mig att tro på något ingen annan har fått mig att göra. Så idag kom tiden ikapp mig… datumet i skrivande stund är den 29:e januari 2017, vi förlorade precis en match på sådant där typiskt Roma-vis där vi ledde både en och två gånger men ändå förlorade matchen. Kanske är det orättvist av mig att döma så hårt för en situation, men när Totti strax efter att ha blivit inbytt, skulle ta en frispark utanför straffområdet så hoppades pojken i mig på ett sådant där magiskt ögonblick som bara Totti kan skänka oss. Han gled undan med stödjebenet och trillade i samband med frisparken (som förvisso gick om) och där och då så landade en sten i mitt hjärta… på något sätt symboliserade denna stund för mig att min mardröm som jag varit så rädd för ska besannas är nära. Dagen då Francesco, min själsfrände, min kamrat i krig och min stora idol lägger skorna på hyllan. Jag har trots min (ur tränarsynpunkt) ringa ålder jobbat som fotbollstränare i snart 15 år varav de senaste åren på elitnivå. Idag jobbar jag i Superettan och man vet att inom fotbollsbranschen kommer det och går spelare och tränare, folk slutar, folk säljs, folk får sparken. Det kan vara tufft, men det är vår vardag och man blir ganska härdad och får en acceptans för att branschen är så. Men inte nu, inte när det handlar om Francesco Totti. Idag föll det tårar från min kind när jag satt ensam i badkaret och tänkte på att även denna sagakommer ha ett slut. Francesco Totti, tack för allt du har gett oss, tack för att du på egen hand har lärt oss vad lojalitet och passion är och även om jag önskar att du aldrig slutade spela så hoppas jag att din sista show skänker dig den själsliga lycka du är värd. Grazie Francesco, mi capitano!
Vid tangenbordet,
David Roufpanah
