Gästkrönika! Det sista avskedet
Pojken som blev man, mannen som blev kejsare. I dag lägger han av, 24 år efter sin första match, en kvarts sekel efter debuten.
Från och med nu kommer Francesco Tottis hjärta aldrig mer slå på planen. Men hans namn är evigt, hans karriär nästan äldre än mig.
Han valde bort pengar, titlar och möjliga Guldbollar för att stanna i en klubb som inte kommit längre i Champions League än att bli utklassad av Manchester United.
Han valde att ge sin karriär åt ett lag som vunnit tre ligatitlar på 90 år, han som Pelé och Maradona turats om att kalla för världens bäste fotbollsspelare.
Han valde hjärtat före hjärnan, lojalitet före framgång, Roma före Real. Han vann VM, men blev aldrig den bäste. I stället vigde han sitt liv åt en enda klubb, åt sin älskade stad, åt sitt rödgula hem, som ett levande bevis på att kärleken övervinner allt.
Världen väljer i dag att hylla den störste fanbäraren genom alla tider, den mest lojale fotbollsspelaren och talangfulle lagkaptenen.
I Rom har han alltid varit störst. För mig också.
Efter kvällens seger tog han ett ärevarv. Han gick långsamt, var tårögd, rufsade sitt eget hår, såg ut som den lille pojken från debuten 1993.
72 000 åskådare grät. De sjöng för killen från kvarteret, han som stod i klacken som liten, han som gjort 307 mål på 786 matcher för Roma. Han som var med i min barndom, ungdom och vuxenliv.
Nu rider han in i solnedgången, mot det döende ljuset, och kommer aldrig mer att måla mästerverk med högerfoten som pensel.
Pojken som blev man, mannen som blev kejsare. Kejsaren som fick mig att älska fotboll.
Grazie, mio capitano.
