Gästkrönika: Världens vackraste spegelbild

Plötsligt hände något. Småkillar ville vara Dzeko när det kickades boll på grusplanen utanför mitt fönster. Vinröda matchtröjor fylldes av varm vind längs turiststråken i centrala Stockholm. Roma tog ett tydligt kliv uppåt.

Sedan dess har allt och ingenting hänt.
 

Roma tröskar i ligan, nyckelspelare försvinner och inte särskilt genomtänkta nyförvärv anländer.

Kartan inför framtiden ligger blank och skatten förblir oupptäckt.

Det mesta känns som dimridåer. Det är svårt att veta vart Roma vill och hur man har tänkt sig att ta sig dit. Man slirar i ligan. Man tappar/säljer/gör sig av med/ nyckelspelare. Man slutar spela försvarsspel. Moralen sjunger som ett kvicksilver. Fokus hamnar på fel saker. Kolarov hamnar i konflikter med fansen. Fansen blir förbannade. Och överallt hänger den stora frågan som en skugga: är EDF verkligen en tränare av dignitet? Är han den stora fotbollshjärnan som Roma behöver? Räcker han till i motgång? 
 

Den stora frågan har delat sig som ett följe flyttfåglar som plötsligt dyker mot marken. En fråga ha blivit flera. Svaren är exakt lika många som frågorna men ingen har dem. Och de som möjligen har dem vågar inte yttra dem.

Ikväll väntar Porto i Champions League och så fort någon viskar att detta är en ”bra lottning på papperet” börjar ju farhågorna stiga som dimma ur Tibern.
 

Samtidigt. Roma gick till semifinal förra året. Man var bara något mål ifrån en final. Vill man vara en storklubb ska man slå ut Porto. 

Annars kan man återge till att jubla högt över 3-0 mot Chievo.

Ikväll handlar om mer än en åttondelsfinal i CL, vilket egentligen är stort nog. Ikväll handlar om vilken klubb Roma är och vill vara. Det är en sak att ha världens vackraste bild i spegeln. Men världen ser inte oss så. Inte än.