Guld och gröna skogar
De gröna ögonen fästes på kartan. Sen tog Totti en psykiskt massakrerad skara i handen och visade vägen genom skogen. Nittio minuter senare grät Federico Balzaretti av gyllene glädje. Följde ni på med färden?
Revanschens röst ekade mot läktarna. När speakern ropade upp spelarna lyssnade jag efter två startelvor som äntligen börjar stå på samma balansbräda igen. Lazio är läskigt samspelta, kusligt kompakta, giftigt farliga med Klose som spets. Roma? Efter två år av famlande i mörker där den värsta mardrömmen utspelade sig framför ögonen på hela Italiens cupbefästa ögon ser vi försiktigt fina tecken på förbättring. Det heter att Strootman är mittfältaren vi saknat, att Benatia fyllt Marquinhos tomrum. Namnen inger respekt - men historien är huggen i sten. Lazio-lystern från derbyfinalen i maj kastade än idag skugga över en rödgul fackla. Kruxet? Facklan tänkte inte slockna. Totti fattade greppet om den och ledde mannarna igenom skogen. För att övervinna sina rädslor måste man möta dem, för att förgöra historiens demoner måste man acceptera dem och använda nuet som motvapen.
Totti var som vanligt frontfiguren före matchen, och visst har vi tappat räkningen på hur många gånger han retat gallfeber på Lazio. Supportrarna buar, spelarna manglar ner honom. Sen går han ut på planen med sin briljanta, bedårande aura. Han håller i, håller ifrån, håller bort. Han vänder, vrider och vrickar. Sen chippar han fram bollen till en störtande Federico Balzaretti. Noll mål i Roma-tröjan? Historiens konturer blev söndersuddade av det skoningslösa nuet. Balzaretti vällde fram, voltade in, vrålade loss. Han susade från ena sidan curvan till den andra, illröd i ansiktet och med hjärtat så pumpande att den höll på att klämmas ut genom bröstkorgen. När han hörde sitt eget namn dåna i arenan, när han märkte att revanschens röst tillhörde honom, då flödade tårarna som legat och slumrat i över ett år. Osannolika matcher ger osannolika hjältar. Balzaretti grät vidare.
Det fanns inte på kartan att han skulle göra mål, men hur vet vi egentligen det när Totti var den ende som sneglat på den? Ett modigt brödraskap tog sig igenom skogen med lätta steg, höll utkik efter ljusblå varulvar som ärrat Roma-lirarna bara fyra månader tidigare. Men med såren följer lärdomarna. Av ärren blir man härdad, av mörkret begriper man ljuset. När färden gick in i sitt sista skede tog Adem Ljajic några kliv i förväg och grävde fram en straff. Sen satte han spiken i den skattkista som Federico Balzaretti redan öppnat och tömt. Längst bak i ledet stod en belåten Rudi Garcia. Skenet från facklans flamma dansade på hans ansikte. Han verkade belåten, men inte riktigt nöjd än. Det här var slutet på början, men bara början på något stort. Roma tog sig igenom skogen, manövrerade ut Lazio – och tar nu sikte på de högsta bergstopparna för att fullända ett möjligt mästerverk. Totti vände sig om och lät de gröna ögonen svepa över spelarna. Sen blickade han framåt med guld i blicken.