Inför premiären: Filmfestivalen i Roma
Rudi Garcias äventyr och romersk derbyaction, en romantisk klassiker och en drös dramadokumentärer. Välkomna till filmfestivalen i Rom, till början på en ny säsong - och till ett mynt som symboliserar sportens storhet.
Krutröken har inte hunnit skingras, men Roma går in i en ny tid och ny strid för att börja om igen. För tredje året i följd har den amerikanska ledningen tillsatt en ny tränare, och nu stormar vi in i säsongen 2013/14 med en startelva som kan se annorlunda ut när transferfönstret smäller igen. Inför matchen? Tja, låt oss baka ihop det med vad som väntar inför hela säsongen. Det är en filmfestival på gång i den eviga staden, i och runtom Olimpicos evigt irriterande löparbanor och innanför Trigorias maffiga murar. Calcioälskare och romanisti, vi har allt från äventyr och drama till action och romantik på agendan.
Jakten på den försvunna skölden
I första hand står vi inför ett nytt äventyr, och huvudrollsinnehavaren är en spansk fransman som burit Lille hela vägen till ligaguld. Rudi Garcia känns som rätt man för det alltid lika charmiga och obalanserade Roma. Han plitar ner pilar på taktiktavlor och plöjer präktigt igenom presskonferenser med entusiasm och disciplin som knallhårda karaktärsdrag. Med solen i ansiktet blickar han mot horisonten för att göra män av talangfulla pojkar, för att göra pojkar av ålderstigna män. Den här helgen har han tagit ut en 23-mannatrupp som åker upp till Livorno för att ge tittarna en första tävlingsinblick i dagens Roma:
Balzaretti, Benatia, Borriello, Bradley, Burdisso, Caprari, Castan, De Rossi, De Sanctis, Dodo, Florenzi, Gervinho, Lamela, Lobont, Maicon, Marquinho, Pjanic, Romagnoli, Skorupski, Taddei, Tallo, Torosidis, Totti.
Den förväntade startelvan inkluderar De Sanctis i mål med Castan och Benatia som benhårt backpar framför. De lär flankeras av Balzaretti och Maicon, medan Bradley får chansen bredvid De Rossi och Pjanic i skadade Strootmans frånvaro. På topp droppar Totti ner från sin position som falsk nia och ger utrymme för Lamela och Gervinho att skära inåt i banan. En vidunderlig vargflock? Både ja och nej. Visst ser elvan intressant ut, men ovissheten sköljer över hela klubben som en obarmhärtig våg. Ända in i slutet kommer det vara oklart huruvida Erik Lamela spelar i Roma eller i Tottenham den här säsongen. Bänkade Marquinho ryktas vara på väg till Juventus, Romagnoli kan lånas ut, Borriellos lön är en börda och Capraris deltagande en möjlig tillfällighet. Vad vi vet? Att oavsett surr och snack kring utgång och ingång genom det stora lilla transferfönstret påbörjas imorgon en äventyrsfilm med Rudi Garcia i huvudrollen.
Slaget om staden
En ny säsong innebär också två nya, rykande heta actionrullar där hjälten Roma måste knocka skurken Lazio. I maj månad rullades röda mattan ut och välkomnade gäster från jordens alla håll. Biljettförsäljningen hade inte skjutit i den höjd arrangörerna förväntat sig och grindarna öppnades för annat folk än romare att strömma in till en storslagen tillställning. Jag var på plats, men jag önskar att jag aldrig åkt. På något sätt var Senad Lulics 1-0 ändå rättvist sett lika mycket till matchbilden som till klubbarnas hälsa. Roma spelade fegt, Lazio modigt. Roma är en klubb som jagar identitet genom att snegla på framtiden och förglömma morgondagen, Lazio andas välmående och skördar nu frukten av en samspelt trupp med kontinuitet ända in i styrelserummet. För att undvika ännu ett olyckligt slut på actionfilmen hoppas jag att säsongens Roma står utrustade med rätt vapen, klart huvud och en huvudrollsinnehavare som vaknar till liv. Daniele De Rossi må ha fog för sina underprestationer, men sådant tar inte historien hänsyn till i slutändan. Det är dags för den unge romaren att återuppstå från dödsriket och sätta tänderna i den ljusblå fienden, i den flaxande örnen som markerar sitt revir på exakt samma plats som De Rossis Roma spelar sina hemmamatcher.
Drömmarnas land och mardrömmens rike
Före premiären har supportrarna blivit genomblöta av en rejäl kalldusch. Innan säsongen ens dragit igång har en dramadokumentär regisserats av oberäknelige Walter Sabatini. Mannen som fick Erik Lamelas karriär att ta fart i Europa genom att skeppa honom över Atlanten sägs nu vara beredd att sälja. Lamela, som ifjol blommade ut till en av lagets solida stöttepelare, är tydligen formaliteter från att krita på för Tottenham. Det är ett drama som övergått från hoppfullt till hopplöst. Och då har vi inte ens nämnt vad som väntar när bollen är i rullning ute på fotbollsfältet. Vi lär återigen få ryckas med i förtrollande kvällar borta i Neapel och Milano, eller i missiler mot nättaket av den evige Totti i gastkramande gigantmöten mot seriesuveräner från norr. Solklara ledningar kommer att tappas och förstena våra leenden, förstöra våra naglar, fördunkla våra omdömen. Förbered er för ett mynt, för ibland är fotbollen inte större än så. På ena sidan den vackra euforin, på andra en mordisk vrede över sportens orättvisa, över fotbollens logiska idioti och idiotiska logik. Dags att singla slant igen?
Jag sökte dig och fann mitt hjärta
Vad vore Roma utan romantik och vad vore ordet "romantik" utan r-o-m-a? Svar: Inget vore något utan Francesco Totti. Nästa månad fyller prinsen trettiosju, för några månader sedan blev han utnämnd till Serie A-säsongens bäste spelare sett till snittbetyg. Det handlar inte om att Totti fortfarande spelar, utan att han fortfarande glänser. Visst stoltserar många klubbar med erfarna fanbärare, men de allra flesta är bara av nostalgiska skäl uttagna i truppen. Ännu fler är de klubbikoner som stannar i vinstmaskiner som Barcelona och Manchester United. Det är stort att stanna för alltid, det är större att stanna för alltid i en klubb som inte kommit längre i Europa än att ha blivit förnedrade på en engelsk mardrömsteater med hela planeten som åskådare. Totti är storhet, Totti är kärlek och Totti är skönhet. Varje år när säsongen drar igång söker jag efter vår kapten, och varje år finner jag mitt hjärta. Han tänder hjärtats glöd och hoppets ljus, han håller fortsatt ett järngrepp om fanan där två tvillingpojkar diar en varginna omslutna av en gulröd sköld. På planen spelar han som i fornstora dar med prickfria passningsfötter, suverän spelblick och makalösa monsterträffar mot målburar. Det finns inga tvivlare som Totti inte kan tysta, och det finns ingen Totti som tvivlarna längre kan ifrågasätta. Jag avslutar kärleksförklaringen på samma sätt som jag gjort i en tidigare text: Han må aldrig ha fått sitt erkännande som en av planetens största, men varför ska han behöva det när han är från en annan planet?
Stjärnorna i skyn
Jag försöker tränga mig fram för att få en glimt av årets kommande komedifilm, men jag ser hittills ingenting av värde. Zdenek Zemans nonchalanta kommentarer som genomsyrades av kylig arrogans ekar inte längre mot finrummets väggar. Hans halsbrytande offensivtänk var för naivt och mer uråldrigt än underhållande. Det är upp till potentiella pajaser att trycka på våra skrattknappar. Jag vet inte vilka det blir, och jag tänker inte traska ner längs skitsnackens väg för att förlänga en redan lång text. Jag vill i stället hälsa er välkomna till årets filmfestival i staden Rom och med klubben Roma. Någonstans delar ni säkert min slumrande förhoppning om att slippa en massa rysare och få till en majestätisk sci-fi-film där Roma tar sig igenom svårigheter hela vägen mot stjärnorna. Men då vet ni också att vi måste lära oss den förbannade vandringen innan vi kan flyga. Steg ett: nykomlingen Livorno. Låt oss trampa varsamt och klokt på Serie A:s slingrande stig så att steg trettioåtta förvandlas till en gyllene möjlighet. Men i slutändan är inte fotbollen större än ett mynt, så kanske borde vi bara singla slant och hoppas på en gnutta tur den här gången.
