KRÖNIKA: "Ett år med Mourinho - Roma brinner igen"
4:e maj 2021. Mitt i ett corona-nedstängt fotbollseuropa briserar en nyhetsbomb som får inte bara Colloseum och Stadio Olimpico att skaka till, hela det fotbollsintresserade Europa, inklusive de engelska tabloiderna darrar till och vänder blickarna mot Trigoria.
Anledningen, "The Special One" har återvänt till sitt älskade Italien, och kritat på för Roma. Pressuppbådet är massivt. Fansens uppslutning kring Trigoria är massivt. Överallt viftas Roma-flaggor men från England kommer hånfulla röster om att "The Special One" passerat bäst före sen länge...
Det Roma som Mourinho kom till var långt från toppform, laget vacklade, rejält. Fonseca hade visserligen gjort ett par bra matcher men det var tydligt att han inte var den som skulle ta Roma upp på nya höjder. Förbannelserna att förlora mot topplagen hade fortsatt med honom. Skulle Roma spela mot Inter, Juventus, Milan, eller Napoli var förlust ett nästintill garanterat resultat. Vårt stora framtidshopp stod och föll med att Zaniolo skulle ta sig tillbaka från sina korsbandsskador och kanske, att Gonzalo Villar skulle kunna växa till något riktigt stort. Lorenzo Pellegrini verkade slut...
Idag, ett år senare har vi ett helt annat Roma, en helt annan glöd kring Stadio Olimpico.
José Mourinho kom nog aningen sargad från sin tid i England. Tabloiderna, och fansen hade gått hårt mot dennes försvarsinriktade "buss". Ibland med rätta, ibland inte alls.
Laget han fick ta sig an var nog också inte helt intakta. "Mental mjukglass" var ett ord som ofta myntades kring Romas spel och ledare som Gianluca Mancini, Edin Dzeko och Lorenzo Pellegrini lyckades aldrig riktigt under Fonseca.
Idag är Dzeko borta, Mancini och Pellegrini är allt som oftast planens kungar när Roma spelar. Och tar inte dessa sitt ansvar så finns det allt som oftast en Curva som gör allt för att Olimpico, eller King Power Stadium, eller någon helt annan plats där Roma sätter sina fötter, ska glöda. Där tror jag Mourinho och dennes attityd till att få ihop ett lag har väldigt stor roll. Att han exempelvis tvingat Roma-hymnen att spelas med spelarna på plan är bara ett sånt exempel på hur laget, fansen och tränaren är mer harmoniska ihop än på mycket länge. Med det sammanslaget så spelar Roma nu en fotboll som ibland kan vara riktigt trevlig att se på, och som ger resultat. Förlusten mot Inter för några veckor sedan var Romas första förlust på hela tolv ligamatcher. Vi har ännu inga titlar och den här säsongen blir det som bäst en Conference League-buckla. Men vi kan hoppas igen och Mourinhos spel ger resultat.
Inte heller har vi haft Monchi, Pallotta eller någon annan av Romas halvdana ledare högst upp i organisationen. Istället gör Friedkin-bröderna och Tiago Pinto ett riktigt bra jobb när det kommer till att genomlysa Romas lag. I somras fick flera av Monchis katastrofvärvningar lämna och i sommar väntas än fler få foten av Mourinho. Istället ges det plats åt spelare som passar som klippt och skuret för Roma, ibland lite vingklippta (Tammy Abraham), men som i Roma och med Mourinho får vingarna tillbaka och kan segla hela vägen in i motståndarmålets kryss. Med Sergio Oliveira och Tammy Abraham som exempel lovar det gått inför kommande sommar.
Mourinho har också värnat om akademin. Flera spelare, nu senast Nicola Zalewski, har fått förtroendet att ta enorma steg under Mourinho och det är tydligt att Mourinho-bollen är långt ifrån död. I Roma blomstrar talangerna under Mourinhos beskydd och den där Zalewski lär vi få anledning att återkomma till. Många gånger. Lägg därtill att det i akademin finns talangfulla, och blågula, spelare som Joel Voelkerling-Persson som kanske får sina första a-lagsminuter nästkommande säsong. Har jag sagt att det känns spännande att ha Mourinho vid rodret, och det oavsett hur många sågningar han ger de italienska domarteamen.
Jose Mourinho, du är långt ifrån klar, men du har väckt elden i Rom igen! Daje!
