Krönika: Var klämmer skon?
Vi siktade aldrig på scudetton, vi var aldrig menade att gå hela vägen i år. Så. Med det sagt: vad har hänt? Varför har romarna hoppat av segertåget och gått ombord på kryssning?
Tio matcher in i säsongen verkade Rudi Garcia osårbar. Hans melodiska, metodiska Roma hade lagt beslag på förstaplatsen och befäst den med orubblig tro på sin nya identitet. Gervinhos energi var elektrisk, Mehdi Benatia stängde dörrar för anfallsspelare att slå huvudet i. Sen var det som att verkligheten kom ikapp. Roma gick från ånglok till svajig skuta, från vrålande vinstmaskin till försiktigt fotbollslag. På de sex senaste matcherna har Roma spelat oavgjort i fem. Igår var vi tillbaka på arenan där Inter bombarderades i början av oktober. Vi mötte ett sämre motstånd – och vi vann inte.
Jag är stolt över mitt Roma. Sexton omgångar efter att Rudi Garcias börjat måla sitt mästerverk finns ingen svart fläck att finna. Roma har inte förlorat en enda match. Kanske klämmer skon ganska exakt där? Samtidigt som Roma är obesegrade har ett svartvitt monster käkat upp avståndet till serieledningen och trampat förbi. Juventus har stått för en strålande säsong – problemet är att vi inte tänkt på det. Bländande av vår egen briljans har vi missat den gamla damens hånfulla leende, hur hon njutit av sin plats i skuggan och använt rampljuset på Roma som ett vapen för att smyga sig fram i mörkret. Nu har Juventus fem poäng ner till Roma. De har åkt ur en turnering, men siktar på finalen i en annan. Europa League kommer att kulminera i Turin – så nog borde Roma utnyttja fiendens tvåfrontskrig för att kunna vinna sin enda strid?
Nåja, om vi ska försöka finna felen kan vi kika in i sjukstugan där skadespöken satt sina spår. En glödande Gervinho fick snopet se på när kroppen tystade ner själen, en evig Francesco Totti linkade av seriefinalen mot Napoli just när det började viskas om en sensationell comeback i det italienska landslaget. Ersättarna har inte imponerat. Marco Borriello är en duglig centertank, men inte mer. Adem Ljajic vill för mycket och får ut för lite, briljerar i början men slarvar i sista tredjedelen. Roma har fått klara sig utan fart och finess, utan kapten och kreativitet. För ett lag som värvat in spelare för startelvan brister det på bänken. Bradley är inte rätt man att byta av någon av våra tre musketörmittfältare, Marquinho kastas runt på olika positioner utan att trivas någonstans. När maskineriet förlorat sina kugghjul har målproduktionen försvunnit. Den är borta med trepoängsvinden.
Låt oss också peka på motståndarnas motivation. Roma har gått från att vara ett ojämnt övre-halvan-gäng till laget som alla vill slå. Tändvätskan tilltar. Daniele Conti i Cagliari vill inte bara sänka Roma för att göra narr av historien, han vill knocka laget som ännu inte förlorat. Kaká i Milan tänkte inte slita ihjäl sig igår bara för att han älskar Milan, utan för att Milan skulle bli laget som spräckte Romas förlustnolla. För att hålla den intakt måste vi i första hand hitta tillbaka till små, enkla element som självförtroende och tro. Vi ska ta oss i kragen och hitta balansen mellan drömmen om scudetton och den realistiska målsättningen att hoppa på tåget till nästa års Champions League. Vi ska slussa in Totti i startelvan, låta Gervinho fortsätta jaga livet ur försvarslinjerna. Någonting annat? Tja, vi borde kasta en blick på tabellen och känna lite stolthet ändå. Glöm placeringen, titta på förlustkolumnen. Ibland blir man så besatt av vart man ska att man glömmer hur långt man redan kommit.
