Mi manchi del 2
2:
Radja Nainggolan 2014-2018
"Ninja"
Vi pratade senast om det där mittfältet, en av kuggarna var Strootman. Den andra var Radja. Allt från långskott i bortre kryss borta mot Inter till stökiga frisyrer och allt där till.
Som jag även har nämnt, spelare som har gjort mål i derbyn har en speciell plats i mitt hjärta. Och ja jag kanske låter partisk (i know) men säsongen 16/17 var han en av världens absolut bästa mittfältare. Jag kommer ihåg de två målen mot Inter, målet mot Lazio, vänsterskottet på Olimpico mot Milan.
Sprang alltid nittio minuter plus tillägg, trots sitt stök och bök utanför planen, för när han lämnade Roma så var det med en sur eftersmak.
Det blev trots allt 155 matcher, 28 mål och många fina stunder tillsammans med Ninja. Det var en profil i det Roma som jag bara älskade, som många andra också älskade och älskar än idag.
Hans fina relation med Totti och De Rossi är också fint, han har besökt Totti på någon five a side efter han la skorna på hyllan.
Och när han nu gick tillbaka till Cagliari, till Sardinien så var det med ett stort leende på läpparna.
1:
Daniele De Rossi 2000-2019
Wow, oh wow. Hur ska man beskriva en sån här spelare, en sån här människa? Jag har nog aldrig saknat honom mer efter det senaste derbyt.
Alla hans historier, hur han uppfyllde sin dröm, att få stå i curvan och sjunga "Camminero insieme a te". Hur han fick va med och vinna scudetton som ung grabb, han fick vinna VM-guldet. Han var den sista pusselbiten i det där mittfältet, med kaptendsbindeln runt armen. På något sätt så var det här avskedet ännu värre, för då visste jag att det inte skulle bli detsamma. Den där kramen med Totti, Ranieri vid sidlinjen. Äh det blev bara för mycket just där och då.
Och det där sista ärovarvet som han tog runt löparbanorna, hur han satte sig på knä framför Curva Sud. För någonstans så var det framförallt Totti sen var det De Rossi som tog över fanan och gav mig kärleken till fotbollen och AS Roma. Jag kände mig tom när sästa säsong rullades igång och det var ingen nummer 16 och ingen nummer 10 på planen, det gjorde ont.
Jag kommer ihåg en scen där Daniele plockar upp en halsduk som blivit nerkastad från Curva Sud, han tar upp den, knyter den runt sin son Noah. För visst fotbollspelaren Daniele De Rossi var helt makalös, inget snack. Men människan och hur han betedde sig gentemot alla andra, det var så vackert.
I slutet på sin Roma-karriär skulle han ju såklart få slå in den där straffen, mot Barcelona, inför ett fullproppat Olimpico. Jag vågade knappt kolla men innerst inne så visste jag ju, det här missar han aldrig.
Jag hade unnat honom en plats i Champions League-finalen, men tyvärr blev inte så fallet.
Om det är något som symboliserar honom som fotbollspelare, då är det bara att googla "Daniele De Rossi tattoo": Där får ni svaret.
Men som med allt annat, life goes on. Men jag kommer aldrig att sluta sakna Daniele De Rossi.
Han lever kvar, för alltid.
