Roma - Bologna2 - 3
Roma - Bologna 2 - 3 och avsaknaden av Strootman, Nainggolan och De Rossi är monumental
Kvällens match startade med ett högt pressande Bologna som även med några långpassningar så när fått både ett och två frilägen de första fem minuterna. Väldigt oväntat startade vi med både Perotti och Mhkitaryan från start och i Diawaras frånvaro fanns det egentligen inga alternativ då vi endast har Christante och Veretout (+Villar) att tillgå. I min bok saknar Christante förmågan att spela som regista då hans passningar och hans många otajmade brytningsförsök nästan leder till gula eller röda kort i varje match.
Vår backlinje var helt osynkad rakt igenom hela den första halvleken och Bologna kunde gjort fler än de två de gjorde. 0 - 1 kom efter ett ofarligt inspel från Bolognas vänsterkant där Smalling helt ensam väljer att släppa djupledsbollen till Pau Lopez, men engelsmannen hade inte kollat den ”döda vinkeln” och Orsolini blir helt ensam med Pau Lopez. Så klart gör Orsolini inget misstag och lägger in ledningsmålet för gästerna. Kolarov kom upp i ett anfall, men hans inlägg gick förbi alla. I stället kommer Bologna fram med ett inlägg som Smalling rensar rakt i gapet på Mattias Svanberg som i panik drar till direkt tätt över Pau Lopez ribba. Strax därpå blev det på nytt väldigt farligt framför vårt mål efter en hörna och bollen for som i ett flipperspel, men inte in i hemmamålet. Minuten senare kommer kvitteringen efter att Kolarov’s inspel bredsidats in i eget mål av en bortaback i ett inte allt för pressat läge. Man kunde utan att misskreditera någon av spelarna säga att ditintills liknade matchen inte en Serie A-match utan mer skolgårdsfotboll. Barrow fick en boll utanför hemmastraffområdet och hans skott touchade så klart Santos ben och bollen gick i en omöjlig båge över Pau Lopez till 1 - 2. Sven-Göran Eriksson predikade att man alltid skulle hålla laget kort, men det var något som uppenbarligen inte sagts i det gulröda omklädningsrummet. Oceaner öppnade sig över hela planen och de för dagen vitklädda kunde passa upp bollar till fria medspelare lika enkelt som det är att ta godis från dagisbarn. Cengiz Ünder hade dittills inte haft ett enda rätt, men han var inte ensam, långt därifrån. Mattias Svanberg fick ett hyfsat skottläge till, men även denna gång smet bollen tätt utanför målramen. Diego Perotti blev stängd och skapade ett hyfsat frisparksläge, men Kolarov’s skott tog i muren och gick till hörna. Santon gjorde en offensiv löpning, fick bollen, men hans vänsterskott flög förbi målet med någon meter. Med någon minut kvar av halvleken klickade vår försvarsfälla igen och Palacio blev friställd. Hans lama avslutning räddades dock av spanjoren i målet. Underläge med ett mål i paus och det var smickrande siffror för hemmalaget, dock utan att Bologna på något sätt glänste i sitt spel.
I paus funderade jag på vilka förändringar som Fonseca skulle kunna göra och vilka spelare han tänkas skulle byta ut. Jag gjorde det enklare för mig och funderade i stället på andra hållet, dvs vilka spelare jag skulle vilja behålla på planen. Jag kom inte på någon som hade gjort något som förtjänade en tröja, så inte heller Fonseca för samma elva som spelat den första halvleken kom även ut till spel för den andra halvleken. Direkt i den andra halvleken började av någon anledning hemmapubliken bua åt Kolarov och han var inte sen att visa sitt missnöje med det. Som jag såg det så visade han sitt mellanfinger och det gjorde flertalet supportrar på bortre långlinjen skogstokiga. Buadet fortsatte så klart och serben har satt sin plats på spel. Senare var så klart Santon återigen ute på vift någonstans och Barrow i bortalaget utmanade Mancini som för andra gången på en vecka gick på skottfinten med vänstern i ett läge med dålig vinkel och sen var det öppen gata för bortaspelaren att lägga in 1 - 3. Det mest irriterande med målet var dock inte Mancinis försvarsspel utan Santos hemspring som var pinsamt lojt. Nä, Florenzi är i Spanien någonstans, men även han har gjort sådana hemlöp flertalet gånger. Inte sedan Panucci’s dagar har vi haft en riktig högerback och man undrar hur många miljarder vi spenderat bara på högerbackar sedan dess. Borde vi inte satsat på en eller två som varit riktig klass i stället för dessa som inte håller för spel i den Europeiska toppfotbollen?
Nu blev helt plötsligt goda råd dyra och Fonseca’s förmåga sattes på prov. Som jag ser det så är vårat spel väldigt lättläst när Christante spelar ”libero”, ytterbackarna går högt upp och ytteranfallarna glider in i banan. Det skapas ett vacuum defensivt och när vi tappar boll är vi oerhört sårbara. Fonseca’s spel bygger på passingsprecision, men de spelare vi har i de rollerna håller inte den nivån. Diawara gör det, men har är ju som bekant i skadestugan. Ünder började få fart på fötterna i den andra halvleken såväl framåt som bakåt och det började se lovande ut från vår högerkant, men märkligt nog kom bytet där med Charles Lopez in i stället för turken. Var det där som det stora problemet fanns och som gjorde att det mesta inte fungerade? Santon gjorde en ful brytning och fick gult kort och Lopez dunkade ett volleyskott rakt på Skorupski. Fonseca väntade inte på att Santon skulle få ytterligare ett gult kort utan satte in Bruno Peres. På något vis lyckades vi få till lite organiserat spel och efter en kontring med Lopez, Veretout och Dzeko sköt den sistnämnde ett skott som tyvärr blockerades bort. Strax därefter var det dags för VAR-granskning efter en straffsituation där Mattias Svanberg kopplade ett riktigt krysstag på Mhkitaryan, men där det redan i realtid kändes som om Bruno Peres var några meter offside innan han lade sitt vältajmade inspel. Den sista personen att förstå situationen var som vanligt vår vän Hussfelt och man kan ibland undra om kommentatorerna själv spelat fotboll eller de endast kvalat in via referenser eller höga betyg från journalisthögskolan. Vi skapade några halvchanser nu och fick även några hörnor, men inget riktigt hett läge. Med tjugo minuter kvar lyckades dock vår vän Bruno Peres med ett perfekt inlägg som Mhkitaryan elegant satte till pannan till 2 - 3 och det var helt plötsligt match igen. Tyvärr blev det åter hybris i hemmalaget och det som vi vant oss vid tidigare under säsongen med ”det-kommer-att-ordna-sig”-mentaliteten inte smög sig på, utan framstod som något självklart. Den lilla press vi hade börjat skapa och som i och med reduceringsmålet förväntades att öka ändrades i stället till gåfotboll, man häpnade…
Fonseca drog nu sitt sista kort och ersatte Veretout med Kalinic. Denna chansning visade sig vara ödesdiger då vår enda defensiva spelare kvar på planen Christante opolerat kapade Orsolini på mittplan och Guida halade upp det röda kortet direkt. Inga defensiva mittfältare på banan och endast 10 man på planen, Perfetto? No! De sista 10 minuterna blev ett oorganiserat kaos där vi absolut inte visste vad vi höll på med. Cred till spelarna som i alla fall slet och försökte, men det blev inte mer än en dubbelchans för Dzeko på tilläggstid där Skorupski fint räddade båda lägena och en rad omställningar för ett gäng målsugna bortaspelare. Bruno Peres fick också ett gult kort i slutet av matchen efter en ful trampning mot Barrow.
Hur sammanfattar man denna tillställning? Jo, vi är inte bättre för stunden, inte någonstans. Inte spelarna, inte tränarna, inte fysteamet, inte bollkallarna, inte någon, jo, de som fixar gräsmattan på Olimico, de verkar vara grymma!
Att prata om CL nästa år är bara larvigt, vi är ljusår därifrån. Som det ser ut nu kommer vi landa på en placering runt kanske 10:e plats, för vi är inte bättre. Vi ger oss dock aldrig, romarriket har fallit förr och har även rest sig igen. Vi måste dock falla med vapnen i handen och inte vika ner oss till någon usel variant av tiki-taka där vi ständigt går bort oss positionsmässigt när vi tappar boll för att sen löpa hem med sämsta alibilöpningarna. En sån har afton kan man bara drömma om när Strootman, Nainggolan och De Rossi spelade på vårt mittfält, nu är inte ens mellanmjölk där utan endast utspädd minimjölk.
Forza!
