Roma - Parma2 - 1
Roma - Parma 2 - 1 och kanske ett trendbrott
Fonseca, som från att ha varit ”firad” i huvudstaden, utan egentlig anledning, till att ha tappat förtroendet från i alla fall en stor det av våra tifosi, satsade vidare på det nya systemet 3 - 4 - 2 - 1. Det som överraskade kanske mest var att Christante fick förtroendet som central spelare i backlinjen. Smalling blev ju som bekant skadad senast mot Napoli och vår vän Fazio bedömdes som allt för långsam för att spela mot ett kontringsstarkt Parma med bland annat Gervinho och Kulusevski. Bruno Peres var tillbaka från frysboxen, men det var väl mest för att vi hade en drös backar borta pga skador. En annan sak som var ”intressant” var att någon förmodligen sagt åt Peres om hur opassande det varit att spela i ljusblåa skor, så han hade skiftat till gula i stället. Parma å´ sin sida körde på sitt vanliga 4 - 3 - 3, med en på förhand offensiv tanke, men ack så fel man hade där då inledningen efter endast några minuter medförde ett ledningsmål skapade en feghet som man sällan skådat. Ledningsmålet då? Jo, på en till synes simpel långboll i djupled båglöpte dansken Cornelius snyggt och kunde trycka sig förbi den i positionen nyinsatta Christante som väl inne i straffområdet valde att försöka spela iväg bollen, men touchade danskens fot vilket i sin tur medförde en VAR-granskning. Efter någon minut blev beslutet straff och man befarade även ett rött kort då vår mittback var sista spelare i försvarslinjen, men domare Fabbri nöjde sig tack och lov med ostskivan. Kuko drog enkelt in 0 - 1, men det blev nästan sämre för Parma än för oss då bortalaget intog en extremt passiv fotboll hela vägen till nästan den 70:e minuten, med en Prosciutto-mur i värsta catenaccioanda. Knappa två minuter efter ledningsmålet knorrade Pellegrini in en boll mot Dzeko från högerkanten, men en back hann precis att sticka huvudet före bosniern och förhindra kvitteringen. Vi fortsatte framåt och för en gång skull så blev laget lite ”argt” och det har man inte sett rejält sedan Napolimatchen hemma. Hörnor fick vi som vanligt många av, men ingen resulterade. Pellegrini fick ett öppet läge på den monsunregnsblöta planen och ett till synes löst skott gled snabbt i gräset, men stolpen stod typiskt i vägen. Klockan började nu närma sig halvtimman spelad när våra ytterspelare samarbetade. Spinazzola slog ett inlägg (av många) mot Bruno Peres, men hans mesiga nick i bra läge gick högt över från nära håll. Parma hade säkerligen sett våra senaste matcher och provade att pressa högt när vi småpassade runt vid eget straffområde. Idag bjöds det dock inte på några möjligheter, i all fall inte så stora som i mötena med Sampdoria och Milan. Frågan var bara hur vi skulle spela upp bollar när Parma avvaktade med sin press. Som det såg ut från min tv-soffa så var det ofta Christante som klev framåt i banan och slog än den ena än den andra långbollen. Ofta blev de väldigt svåra att hantera för hans medspelare, men det skapade även en viss otrygghet i parmaförsvaret. Vårt passningsspel var faktiskt klart godkänt och vi dominerade bollinnehavet övertygande utan att för den sakens skull skapa målchanser värda namnet. Dzeko var totalt omgiven av gulblå försvarare under hela matchen och det var kanske en av de matcher man sett absolut minst av honom över huvudtaget. När det blir så för Dzeko brukar han dra sig ut på vänsterkanten eller ner på mittfältet för att ”få känna lite på bollen”, men i den positionen är han inte ens en Serie D-spelare. Klart jag förstår att han vill kunna löpa in i boxen för att inte bli allt för statisk och lättmarkerad, men han borde då i stället spela till rättvänd omarkerad i stället för att försöka sig på genomskärare alla’ Fransesco. Parma stod alltså med alla spelare nere och bara försökte döda tid och tempo i matchen. Det lyckades de bra med så långt och till slut kom omställningsläget de väntat på när Gervinho bröt in för skottläge, men Christante täckte ut försöket till hörna. Halvtimmen var nu spelad och man kunde se att Pellegrini för en gång skull var mycket rörligare än på flera månader, vilket medförde ett bättre flyt i spelet och det tvingade parmaförsvaret till att försöka ”räkna rätt” i markeringen. Det var något de allt som oftast inte gjorde på sin vänsterkant där Bruno Peres allt som oftast älgade fram, eller var det kalkylerat då de visste att alla hans inlägg skulle innebära höga luftpastejer med som snö på bollen då den dalade ner i eller utanför straffområdet. Mkhitaryan sköt ett ofarligt skott efter att Dzeko bröstat ner och strax därefter spelade Pellegrini in ett hårt inlägg längs marken precis förbi framstormande Bruno Peres och Mkhitaryan. Vi hade massor av inlägg och Spinazzola trivdes som fisken i vattnet både offensivt, men även defensivt där han hade den så firade Kulusevski ”säkert i sin ficka”. Jo, Spinazzola var faktiskt övertygande i denna matchen, men så spelade han också i en roll som passar honom mycket bättre än när han ska spela vänsterback i en fyrbackslinje. Parma stor som sagt med 6 - 8 man konstant i egen box och nickade och sparkade bort alla bollar som kom i närheten. En tanke som kom upp var om Fonseca skulle satsa på Kalinic, men det hade varit allt för desperat och hur skulle laget påverkas om vi skulle tagit bort en mittfältare? Nä, den tanken försvann lika fort som den kom upp. I stället kunde man äntligen knyta näven Bruno Peres vann ett motlägg vid gränsen på offensivt straffområde för att sen spela in bollen mot Pellegrini som i sin tur släppte bollen mellan benen till en fristående Mkhitaryan som placerade in bollen i nättaket i bortamålet. Man kunde utan att vara det minsta enögd säga att detta var minst sagt rättvist då Parma endast hade tre riktiga anfall under den första halvleken, alltså ett anfall i kvarten, urdåligt! Halvleken avslutades med att vi borde tagit ledningen efter en hörna då Ibanez helt ensam på den bortre stolpen nickade tätt utanför.
D’Aversa såg problemen Parma hade i paus och ersatte Cornelius med en mittfältare och således i stället till ett mer 4 - 4 - 2 system. Spinazzola fortsatte att vara pigg och var väldigt aktiv och utmanande i sin spelstil. Tyvärr fortsatte vi att vara väldigt stillastående i boxen där anfallande spelare verkade förvänta sig att få bollen serverad mitt på skallen eller foten utan att behöva anstränga sig. Bruno Peres fick ett korrekt gult kort efter en fällning för att förhindra en omställning. Mkhitaryan sköt ett skott mitt på Sepe i bortaburen som han enkelt kunde rädda. Tanken från D’Aversas sida med att ändra spelsystem för att kunna hålla i bollen i alla fall lite fungerade i cirka tre minuter där Parma faktiskt ägde boll, men sen var allt som vanligt. Roma höll ett starkt och tydligt grepp om taktpinnen och i den 57:e minuten skulle det avgörande målet komma. Det var faktiskt så att hemmalaget stod för en omställning och när inte Parma hade alla 11 spelare på rätt sida boll så valde de spelare som fanns mellan eget mål och boll att falla djupare och djupare. Mkhitaryan drev upp bollen och kunde med en retlig lite chipp på halva parmas planhalva ge Veretout öppen gata att promenera fram och stänka dit 2 - 1 invid stolpen, daje!
Nu befarade åtminstone jag att vi skulle bli fega och börja backa hem, men så blev inte fallet åtminstone inte direkt efter ledningsmålet. Spinazzola vek in från sin högerkant och avlossade ett skott i fint läge, men som tyvärr blockerades bort till hörna. Man kunde även skåda en synkad press för en gång skull, kanske beroende på att vissa spelare inte var på planen, t.ex. Kluivert. Så kom dock i den 67:e minuten något som fick mig att befara det värsta, nämligen att Fonseca gjorde två misstag i ett, nämligen att byta en spelare i backlinjen (vilket man inte gör om spelaren är urdålig eller brutit benet) och för det andra ett dominobyte. Bruno Peres ut och Kolarov in, vilket medförde att en alldeles lysande Spinazzola skulle lämna sin kant där han hade full koll på Kulusevski för att spela på högerkanten som han uppenbarligen inte gillar. Om nu Bruno Peres var oförmögen att fortsätta borde väl man kanske satsat på ett rakt byte mellan BP och Zappacosta? Först nu började bortalaget att spela fotboll på riktigt och om det var pga bytet Roma gjorde eller om det var en allmän uppryckning det vet jag inte, men framåt började Parma att komma. Roma var som sagt innan mer taggade, något som också domare Fabbri uppmärksammade och varnade Romas assisterande coach för något tillrop som ekade runt i det öde Olimpico. Dagens snedträff fick Spinazzola efter Kolarovs inlägg, tyvärr var vi inte så lyckosamma som Udinese var då De Paul ”spelade fram” Lasagna till öppet mål. Diawara, som för övrigt var stabil som i höstas, fick gult kort, men sen började parodin som förlöjligar VAR-systemet. Efter ett inlägg från Parma missade bortaspelaren bollen med sin panna och Mancini fick bollen tydligt på sin överarm. ingen reagerade över det, men när bollen sedermera gick ut till inkast skulle det tittas på VAR-tv:n. Amen Herre Jesus! Vad är detta för en sport kan man undra? Som det dömts i alla liknande situationer under säsongen, främst mot Smalling, Mancini och De Ligt så förväntade man sig ytterligare en straff, men så blev märkligt nog inte fallet. Jag ställer mig frågan med vad syftet VAR har. Är det inte att uppmärksamma uppenbara misstag från domaren, eller ska de sitta och granska varje detalj in absurdum? Jag blir så trött! En annan grej som även den gör mig trött är när assisterande domare (linjemannen) inte vinkar för uppenbara offsider, typ som när en bortaanfallare var tydliga 2 meter offside och alla spelare ska maxlöpa helt i onödan för att sen kallas tillbaka. WTF!!
Mkhitaryan fick också han ett gult kort innan Gervinho snurrade lite med Mancini och fick frispark i ett farligt inläggsläge. Dock hände inget farligt på den frisparken, men det var uppenbart att vi gett över initiativet åt Parma som tackade för det och trampade på framåt. Med knappa 10 minuter kvar gjorde så Roma ett dubbelbyte där Diawara och Pellegrini ersattes av Villar och Perez. Minuter efter det bytet kom Spinazzola ner i inläggsläge och efter lite Caramole hamnade bollen hos en fristående Villar som från 5 meter fick på en sämre träff på bollen än en torsk hade fått. Pepe räddade plätt-lätt och i stället för att döda matchen fick man på vanligt romavis sitta och våndas. Inte mycket av farligheter skedde sen på ett tag, det enda man kunde konstatera var att i den 90:e minuten böts Zaniolo in för Mkhitaryan. Återigen gjorde Fonseca ett märkligt byte, inte för att Zaniolo är dålig, utan för att han varit borta i ett halvår med en allvarlig skada. Jag är kanske pjoskig och behandlar vår unga italienare som en Ming-vas, men vad skulle han tillföra på de få minuterna som var kvar som ingen annan från bänken kunde gjort. På tilläggstiden som blev 6 minuter lång hände det grejer och när det gäller farligheter var det Roma som stod för dem. Först missade Veretout en framspelning till Dzeko som befann sig i väldigt bra läge, sen sköt Zaniolo ett skott som täcktes till hörna och därefter spelade Perez bollen till Zaniolo och i sin tur gjorde en fantastisk framspelning till Villar som om möjligt fick en ännu bättre chans att avgöra än tidigare. Spanjoren verkar dock inte ha sitt krut torrt och behöver nog likt Defrel få en chans från 11 meter för att spräcka sin målnolla. Ytterligare en chans skulle komma nu i den 96:e minuten då framstormande backarna Spinazzola och Mancini samspelade och den senare sköt ett skott mot den bortre stolen som Pepe gör en fenomenal räddning på. Slutsignalen ljöd därpå och Roma kunde välförtjänt och väldigt behövligt inkassera tre poäng.
Eftertankarna kring matchen är att Fonseca lyckats blåsa liv i sina spelare och har modigt nog vågat ändra spelsystem. Valet av spelare på nya/andra positioner är också det modigt, hatten av!
På spelarsidan tycker jag mest framträdande idag var Spinazzola. Andra som var bra var Ibanez, Mancini och den ofta osynliga, men ack så viktiga Veretout. Tydligt är också att Fonseca tröttnat på den allt som oftast tjuriga Kluivert, men också att Fazio, Juan Jesus och Cengiz Ünders dagar i Roma är räknade.
Huruvida detta var ett trendbrott med seger eller endast en engångsföreteelse återstår att se under resten av säsongen. Till att börja med blir det en resa till Brescia på lördag, kanske vi kan snacka lite med Tonali innan han skriver på för en norrklubb?
Forza!
