Lagbanner
Julias Romablogg: Roma Ti Amo! (på besök i Rom)

Julias Romablogg: Roma Ti Amo! (på besök i Rom)

I veckan har jag varit i Rom igen och givetvis var det lika fantastiskt som vanligt (något annat vore otänkbart i Rom). Man får ett slags pirr i hela kroppen av att åka till Rom. Ett pirr som inte går att likna med någonting annat. Men jag ska inte trötta ut er med massa tjat om Fontana di Trevi, Frutti di Mare, Fiats, Fiumicino, felparkeringar, Franciskus och Foro Romano. Desto mer fokus på fotboll och Florenzi.

I tisdags var jag alltså tillbaka på Olimpico igen. Roma-Torino stod på schemat och det skulle visa sig bli en match man väldigt sent kommer att glömma. På kvällen, flera timmar innan matchstart, började det regna. Det var ett regn som aldrig slutade och det gjorde mig därför väldigt nervös. Regnet gav mig nämligen vibbar från när jag var på Roma-Sampdoria hösten 2008 och matchen ställdes in efter 7 spelade minuter på grund av just regn. Skulle detta verkligen kunna hända mig igen? Men då regnet var så pass lätt och tunt (och att en match redan ställts in på grund av regn den här säsongen) så insåg jag ganska snart att jag inte behövde oroa mig över att inte få se Totti och c/o.

Att se Olimpico plötsligt dyka upp inger också ett underbart pirr. Massa olika känslor väller över en när man står mitt framför denna väldiga borg. Det är inte världens häftigaste arena. Inte heller världens modernaste, vackraste eller exklusiva arena. Men Olimpico är en sådan klassisk arena med så otroligt många minnen så jag kommer sakna att åka till den om några år då vi verkligen kommer ha världens häftigaste, modernaste, vackraste och exklusiva arena! Väl inne på Olimpico är allt bara magiskt. Känslan att småspringa upp för trapporna och sen blicka ut över det vackraste som finns är inget annat än bäst. Jag vet inget bättre. Att vara van vid en vardag som består av cirka 0 romanisti omkring sig till att helt plötsligt vara omringad av flera tusen är en otrolig känsla.

Jag var dock inför matchen en smula ledsen över att min kära favorit Benatia var avstängd och att jag därför inte ens skulle få se en skymt av honom. Men det fick jag. När de övriga spelarna sprungit in på plan för att värma upp klev nämligen Benatia in på innerplan och fick åka ett halvt ärevarv i en liten bil innan han skulle ta kort med cirka en miljon barn nedanför Curva Nord. Då blev jag glad.

Att sen sjunga Roma Roma Roma samtidigt som att se Francesco Totti, i sin 700 match, leda in världens vackraste lag gav en obeskrivliga rysningar och matchen sen vet ni. Den visade sig (efter några om och men) bli helt P E R F E K T. Det var inte det bästa Roma jag sett direkt men det kändes ändå stabilt. Målet kom strax innan paus och visst var det Mattia Destro som gjorde mål för tredje matchen i rad (och sitt nionde mål totalt sen han kom tillbaka i början av december). Torino hade inte mycket utan satsade mest på 8 försvarare och kontringar med Cerci och Immobile. Men det lyckades ändå bra och Immobile gjorde ett fantastiskt vackert mål som tystade hela Olimpico sånär som på 150 tillresta Torinofans. 1-1 och en poäng, det var inget resultat jag ville åka med från Olimpico. Tack och lov var klockan bara uppe i den 52a minuten och det fanns därför nästan en hel halvlek att göra ett till mål på. Men i andra halvlek tickade klockan fort, extremt fort, och helt plötsligt var det bara tio minuter kvar. Hoppet började försvinna och jag blev alltmer förtvivlad. Jag ville ju sjunga Grazie Roma efter slutsignalen och framförallt ville jag ha TRE poäng. Men det här kändes alldeles för trögt, ofarligt och chansfattigt. I slutet blixtrade dessutom Torino till och var flera gånger nära att göra Roma helt poänglösa. Man slets mellan hopp och förtvivlan. När fjärdedomaren annonserade att det skulle vara tre minuters stopptid kände jag att Roma ALDRIG gör sådana här viktiga mål på övertiden samtidigt som jag innerst inne hoppades på ett nytt Baptistas-galna-bissa-på-övertid-mot-Torino-för-några-år-sedan-mirakel. Med en minut kvar av matchen kom så miraklet. Gervinho hade bollen, han la ut den till Florenzi. I ett sådant läge skjuter Florenzi vanligtvis högt över men i tisdags ville vår lille Alessandrino något annat. I tisdags bombade han in bollen perfekt i mål bakom Padelli. 2-1!!!!! Olimpico exploderade. Läktarna blev galna. Florenzi blev galen. Garcia hoppade runt som en häst. Toloi blev så glad så han la sig ner vid mittplan och grät. Det var ett så fantastiskt ögonblick så jag saknar ord för att ens försöka beskriva det. Spelarna och publiken firade klart, Torino gjorde avspark, domaren blåste av matchen, läktarna exploderade igen och Grazie Roma ekade över Olimpico. Abbiamo vinto!!! Jag var SÅÅÅ glad över att få vara på plats och kunde inte fått en bättre upplevelse på Olimpico med vårt kära Roma. 
Grazie grazie grazie grazie grazie Roma!!!   




 
Förutom matchen i tisdags var jag givetvis även tvungen att besöka utställningen ”Roma Ti Amo”. En fantastisk utställning som jag har väntat på ska komma i flera år så det var verkligen inget som jag kunde missa. Det var en salig blandning om allt mellan himmel och jord som rörde Roma. Det var gamla matchtröjor, bilder, sifferkuriosa, minnesvärda löpsedlar från Corriere dello Sport, massa TV-skärmar med gamla Romamål från diverse legender, ett Hall of Fame-rum och mycket mycket annat. Roma var överallt och för en Romanörd som mig var det som att besöka himlen. För ALLA romanisti som befinner sig i Rom fram till den 20 juli är denna utställning inget annat än ett måste. 10 väl spenderade euro!    



















Att komma hem till Sverige igen känns såklart sådär och jag längtar redan tillbaka till Rom. Men snart är jag där igen. Snartissimo till och med.
Roma, ci vediamo il 9 maggio!!

Julia Åbergjulia.aberg@hotmail.com2014-03-29 23:47:36
Author

Fler artiklar om Roma